Knölsvan (Cygnus olor)

0:44 min

Fyra fågelarter tävlar om att vara störst i Sverige: trana, sångsvan, knölsvan och havsörn. Räknat i tyngd vinner knölsvanen. Det går åt tvåtusen kungsfåglar (landets minsta art) för att väga upp enda knölsvan riktigt bastant tolvkilos knölsvanshane!

Knölsvanen hade länge en mycket begränsad utbredning i vårt land. Hjälstaviken i Uppland och Tåkern i Östergötland var de stadiga lokalerna för vilda knölsvanar i mitten av 1800-talet. Därefter har knölsvanen expanderat och finns numera långt upp i norra Sverige och även ute i skärgårdarna. Samtidigt har sångsvanen, som bara för några årtionden sedan bara häckade mycket sällsynt längst i norr, spritt sig ner över landet.

Det är inte svårt att skilja de båda arterna åt: sångsvanen har gul näbb medan knölsvanens är orangeröd med en svart knöl vid näbbroten som gett arten dess namn. Simmande håller sångsvanen halsen sträckt medan knölsvanen böjer halsen i S-form.

När knölsvansparet kommer till sitt hemvatten tidigt på våren ger det sig till känna inte minst genom de sjungande vingslagen. Annars är knölsvanen ganska tystlåten, men en störd fågel brukar prestera ett frustande eller väsande läte. På häckningsplatsen kan hanarna vara aggressiva och attackera alla, såväl djur som människor, som kommer för nära. Mellan hanarna kan det uppstå riktiga revirstrider, bröst mot bröst med smällande vingar.

Boet byggs av vass, i skärgården även av tångruskor. Antalet ägg i kullen varierar mycket, mellan fyra och tolv. Hanen hjälper ibland till med ruvningen. Ungarna är gråbruna till färgen och blir inte flygkunniga förrän i oktober, vid fyra månaders ålder. Då bär det iväg till övervintringsplatserna. Många kan man se på Stockholms ström, men de flesta lär befinna sig i Öresund och kring de danska öarna.

(Cygnus olor)