Ljungpipare (Pluvialis apricaria)

0:40 min

Den som vandrar i fjällen brukar med jämna mellanrum passera ett ljungpiparpar som avslöjar sin närvaro med entoniga, sorgsna visslingar.

Det låter som om det är lite synd om fågeln, man kan så smått undra om man kan hjälpa den stackaren med något. I själva verket vill den förstås bara att man fortast möjligt ska förpassa sig därifrån, och inte äventyra ungarna som trycker någonstans i kråkbärsriset, nästan omöjliga att se.

Förutom på fjällhedar i norr hittar man ljungpiparen på myrar i skogslandet och på alvarmark på Öland och Gotland.

Ljungpiparen har en mycket snarlik släkting, kustpiparen, som också den har svart buk och bröst som avdelas från den spräckliga ryggsidan med en vit bård. Men vid närmare granskning skiljer sig flera detaljer i färg åt. Och framförallt så häckar inte kustpiparen i vårt land utan bara långt bort på den sibiriska tundran. Det är främst under flyttningen söderut under sensommar och höst som man kan se den rasta vid havsstränder. Och eftersom ljungpiparen hellre rastar på torrare marker under flyttningen, till exempel åkrar och gräsmarker, är risken för sammanblandning inte så stor ens då.

(Pluvialis apricaria)