Morkulla (Scolopax rusticola)

1:06 min

De tystlåtna skogsvanorna och den perfekta skyddsfärgen gör Sveriges vanligaste vadarfågel, morkullan, till en sällan sedd art under större delen av året. Men det finns ett undantag: på våren när hanarna flyger sina fasta kvällsrutter över trädtopparna, om och om igen.

Oftast uppmärksammar man lätet först, det skarpa pissp hörs på långt håll, först på närmare håll hör man att det varvas med ett läderknarrigt: oårt oårt.

Så har man den plötsligt rakt ovanför sig ­– med långsamma vingslag ror den genom lufthavet. Mötet blir kort, men står man kvar är det mycket möjligt att den kommer tillbaka igen på nästa varv.

På nära håll ser morkullan ganska dråplig ut på grund av ögonens märkliga placering långt bak och högt upp på skallen. Vitsen med att ha ögonen placerade på detta vis är att fågeln kan se 360-grader runtomkring sig i horisontalplanet och dessutom ser hela himmelskupan ovanför sig. Utan att vrida på huvudet.

På så vis upptäcker den annalkande faror. När den letar mat använder den däremot inte synen alls, utan känner sig för med näbben i jorden. Favoritfödan är daggmaskar. Studier har visat att en morkulla kan trycka i sig mask motsvarande sin dubbla kroppsvikt på 24 timmar!

(Scolopax rusticola)