Förnuftets seger över viljan

(5 feb) Hallå där!
Skador inom idrotten är aldrig kul. Genom åren har det blivit en del som man fått uppleva på nära håll.

Nu tänker jag inte på allsvenska fotbollsspelare med ljumskproblem, möjligen orsakade av att man höjt träningsdosen väldigt mycket på kort tid.

Det tar nämligen tid för kroppen att vänja sig vid en tuffare träningsdos. Att gå från kanske tre-fyra pass i veckan till åtta-nio är inget som kroppen accepterar utan vidare.

Nej, jag tänker mer på skador som sliter sönder kroppens inre. På korsband, ledband, märg och ben. På muskler och senor och fästen.

I Val d’Isere har man en fullkomligt fantastisk närbildskamera som i super-super-slow-motion visar vad som händer med kroppen när man åker skidor i 130km/timmen.

Hur musklerna jobbar, knäna tar emot stötar och man kan bara ana vilka krafter som det handlar om där innanför skinnet. Och hur snabbt hjärnans signaler måste ila fram och tillbaka i nervbanorna.

Det är fascinerande. Men det är samtidigt skrämmande. För om det skulle bli stopp på information om så bara för några hundradelar av en sekund, så är olyckan framme.

I skidbackarna har jag sett det hända gång på gång. Som när Ulrike Maier körde omkull i Garmisch Partenkirchen och omkom. När Lars-Börje ”Bulan” Eriksson bröt benet och sedan spikades ihop fel i Österrike av alla ställen och tvingades ge upp karriären. Våldsamma fall båda två.

Medan det inte såg så allvarligt ut när Jessica Lindell-Vikarby fastnade i lössnön igår, skidorna gled isär som ett V, fallet, vridningen i höger knä. Och så var korsbandet av.

Anja Pärson var nära att göra samma sak, men valde en annan lösning. Maria Riesch föll, blödde rejält och berättade idag om ett uttänjt ledband.

Och Lindsey Vonn mer eller mindre stannade i träningsåket när hon märkte att det höll på att gå galet. Och här talar vi om världens bästa alpina tjejer.

Alpin skidåkning på den här nivån är idag en klar risksport. Farterna blir allt högre, svängarna tajtare, skidorna mer extrema och backarna brantare och isigare.

Det gäller att anpassa sig, som Anja sa på presskonferensen. Men någonstans går gränsen för vad dagens människokropp klarar. Det är då någon måste säga stopp. Fast jag tror inte någon kommer att göra det.

Därför kändes det inte helt fel när Hans Olsson efter sitt Super G där han var 6,5 sekund efter segraren sa att ”jag är nog lite för feg för det här”.

Kanske det, för han har också kraschat våldsamt och hjärnan säger nog ifrån. I stället för viljans seger över förnuftet blir det förnuftets seger över viljan. Det är kanske inte alldeles fel det heller.

Mats Dahlberg, Val d’Isere
mats.dahlberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista