Ett bullrigt uppvaknande

(11 feb) Hallå där! Vaknade 07.15 och undrade om jag hamnat i Gaza, på Västbanken eller kanske Haifas hamn.

Inte så konstigt, eftersom jag just nu läser Jan Guillos bok ”Madame Terror”. När jag somnade igår hade Hamilton just sänkt en israelisk u-båt.

Men, nej, jag var fortfarande kvar i Val d’Isere insåg jag. Och det var pistörer som besköt Kung Bore med dynamitladdning efter dynamitladdning.

Dova dån och sedan ljudet av en lavin som rutschade nerför branterna med sitt karakteristiska ljud som långsamt klingar av. Vi slutade räkna efter tio smällar, men ännu ett par timmar senare när vi tog gondolen upp till toppen, så small det runtom i bergen.

Någon lagtävling blev det aldrig, och faktiskt sörjde de svenska åkare som skulle startat. Inte så mycket för att dom nu tvingades träna utan mera för att dom var optimistiska och trodde på en klar medaljchans.

Den egna skidåkningen blev det inte mycket med. Tre pister öppna, 40 cm delvis bortplogad snö – delvis, alltså. Innebar att det blev gropar, vallar och dessutom en vind som blåste iskristaller rakt i ansiktet. Så hård, dessutom, så man måste staka nerför på dom partier som inte var tillräckligt branta.

Det var enkelt att lyda Niklas Rainer, en av dom svenska åkarna, när han nere i liftkön sa att det nog vore bättre att sitta inne och ta något varmt att dricka. Vi tog det ombonade tåget rakt genom berget upp till toppen igen. Ett tåg som är byggt ungefär som en trappa, så brant är det nämligen så att golvet inte är ett vanligt golv utan alltså en trappa från botten, eller baken, av tåget till nosen.

Väl däruppe var vi snudd på ensamma i stugvärmen med en kopp choklad med vispgrädde och en cola. 80 spänn. Den var dessutom inte ens riktigt varm.

Tog gondolen ner, en varm dusch och gick ut på byn ett tag. Men affärerna ser likadana ut som igår eller i förrgår eller förra veckan. Köpte några vykort och skrev – alla läser ju inte en blogg, och postverket måste ha sitt. Det blir väl som vanligt, man är själv hemma före korten. Nästa gång ska jag skicka korten redan första dagen – vilket jag intalat mig själv ganska många gånger nu utan att lyckas.

Nåväl, nu ska det väl äntligen blir lite arbete med svenska alpinister i backarna igen. För nu väntar slalom och storslalom för såväl herrar som damer. Visserligen blåser det fortfarande och snöar lätt, men backen utanför fönstret ser oerhört inbjudande ut. Alla svenskar säger sig vara i bra slag och det är väl i stort bara just slag som kan stoppa oss från storslam. Ja, och så några åkare från någon av dom andra 71 nationerna, förstås.

Faktiskt är ett alpint VM idag så stort att man tvingas kvala om att få starta i den riktiga tävlingen. Imorron gör 105 åkare upp om 25 platser i den riktiga tävlingen. Där finns åkare från Grekland, Israel, Kina, Kazakstan, Caymanöarna, Nepal, Danmark, Libanon, Indien en kille från Ghana vars namn är så långt att hans förnamn inte fick plats i startlistan.

Och så mexikanen Hubertus von Hohenlohe, prinsen, förstås. 50-åringen är ingen oäven skidåkare, och så har han humor. Vid OS i Turin, fotbollslaget Juventus hemstad, fick han många italienska sympatier.

Juve spelar ju i svart och vit-randigt och hade då reklam för Sony fram på tröjorna. Prinsen lät sy upp en skiddräkt i Juves färger, randig på samma sätt. Men någon reklam var ju inte tillåten, så han skrev i stället på Sono Io – det är bara jag.

Mats Dahlberg
mats.dahlberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".