Anja har agerat värdigt

(12 feb) Hallå där!
Man kan hantera bakslag på många olika sätt.

Sparka och slå i väggar, slänga igen dörrar, gapa och skrika, tjura, gråta, låsa in sig och säkert en hel del andra mer eller mindre destruktiva utvägar.

Eller så hanterar man det på ett proffsigt sätt, med värdighet. Och om VM hittills varit ett enda långt bakslag för Anja Pärson så är sättet hon hanterar det på något att värdesätta.

Hon har inte gnällt på vädret eller snön eller backarna mer än någon annan. Och kanske har hon accepterat att hon inte kan vinna alltid, eller ens vara på pallen.

Inte ens skidlegenden Ingemar Stenmark vann alltid eller var på pallen alltid. ”Bara” 115 gånger av 143 möjliga i slalom och storslalom under storhetstiden 1974-1982…

Det har varit mycket som inte stämt för Pärson här i Val d’Isere. Men när hon kom släntrande efter tävlingarna ute bland publiken och stannade för ett mer informellt snack med mig och Torgny, så var det en avspänd detroniserad världsmästare.

Hon ställde upp på bilder med killar och tjejer och farbröder. Och hon skrev autografer på jackor och papperslappar. Och tyckte inte det var så konstigt att hon inte vann hela tiden.

När jag sa att det nog var omgivningen som var mest besviken så sa Anja att just så hade hon sagt till dom skrivande journalisterna för ett par dagar sedan. Att det var dom som hade dom högsta förväntningarna, att dom var mest besvikna på att inte få skriva om guld och champagnefester.

Ett sunt resonemang som också visar att Anja lärt sig hur den här branschen fungerar.

Vi skriver upp och pratar upp både lag och namn inför varje större mästerskap. Och sågar sedan jäms med fotknölarna om dom inte lever upp till det som vi journalister förväntat oss.

Maria Pietelä-Holmner stod också med oss där ute bland allmänheten och hade mamma och pappa med sig. Åtta på ett VM, bara sju som är bättre än jag är. Inte kan jag vara besviken då.

Visst kunde jag ha haft lite mer flyt i vissa delar av banan och kanske tagit medalj. Men den här gången gick det inte, jag gjorde vad jag kunde och är alltså åtta i världen. Det är inte illa.

Om det fanns VM i att sälja bilar, i att servera på restaurang, i att undervisa elever, montera bilstereo, klippa hår, måla staket eller styra färjor och man skulle vara åttonde bäst i världen – eller tolfte eller femtonde – visst tusan skulle man vara stolt.

Så låt oss glädjas med dom som lyckats lite bättre än svenskor och svenskar gjort på VM. Med Tina Maze och hennes fanclub dit hon kastade sin blomsterbukett efter sin andraplats.

Med Tanja Poutiainen, som blev trea och delade med sig av bronset till Sverige för att hon gått på skidgymnasiet i Gällivare. Med Lara Gut, 17-åringen med två silver och idag en uråkning. Framtiden inom alpin skidsport.

Och kom ihåg att det finns tre chanser kvar för våra alpinister att tillfredsställa oss journalister. Vi som vill se medaljerna dingla runt halsen i stället för att hänga dom aktiva för att dom inte förser oss med guld, silver och brons.

Förresten verkar det ju smått farligt att vinna – fråga Lindsey Vonn, som inte kunde köra idag för att hon skurit sig på en champagneflaska när hon firade sitt andra guld häromdagen.

Ni vill väl inte att våra svenska flickor och pojkar ska riskera att skada sig på en medaljfest. Eller?

Mats Dahlberg, Val d’Isere
mats.dahlberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".