Dags för en bansättarschnaps

(13 feb) Hallå där! Äntligen har solen kommit till Val d’Isere. Dessvärre har vi fortfarande inga medaljer, men det är åtminstone sol.

Efter att ha levt som i ett mjölkpaket, bara vitt, vitt, vitt runtom, vaknade vi upp i morse med en klarblå himmel, knallgul sol och gnistrande kallt och vitt. 20 minusgrader biter i kinderna. Och i natt lär det bli ännu kallare.

Uppe i pisten jobbas det för fullt med att sätta käppar till damernas slalomtävling imorgon. Och nu ska jag berätta varför det blir så krokigt – det måste bero på snapsen. Det var en hemlighet jag fick lära mig i Cortina för några veckor sedan. Jag blev inbjuden att följa med när dom satte backen, som det heter på fackspråk. Alltså skruvade i käpparna som åkarna ska ta sig runt.

Det gick väl rätt bra till en början, men ungefär mitt i backen blev det stopp. Nu är det dags för en bansättarschnaps, var ordern. Så nu har ni förklaringen till varför det blir allt krokigare ju längre ner i banan åkarna kommer.

Annars är det precis som vanligt i den här alpbyn. Och precis som vanligt så har shoppingen gått åt skogen. Såg en tröja med huva och blixtlås redan första dagen och tänkte att en sådan ska jag allt köpa med mig hem. Det var fler som tänkte så, visade det sig idag när jag slog till och halade upp 60 euro. Slut på large och XL hängde som en säck potatis och var inte att tänka på. Det får bli något annat i stället, kanske en frän mössa. Vad jag nu ska med en sådan till, eftersom jag inte använder mössa. Och nästa gång ska jag handla första dagen, kanske.

Gårdagskvällen blev dock allt annat än vanlig. Vi var inbjudna till ett tyrolerhus där det var gott om prominenta gäster och Stimmung. En av dom var faktiskt vår egen Torgny Svensson som togs fram och presenterades som tränare för den störste genom tiderna – Stenmark, alltså.

Och så fick han posera tillsammans med Katrin Hölzl, storslalomvärldsmästarinnan, som var där. Glad var hon, fast pojkvännen som satt som ett frimärke på Katrin, var nog ännu gladare verkade det som. Ja, inte tack vare alkoholhaltiga drycker, även om båda drack lite vin. Nej, mer för att han faktiskt var pojkvän till världens just den dagen bästa storslalomåkerska. Världsmästarinna ända till 2011 när det ska köras om medaljer i tyskans hemland, i Garmisch-Partenkirchen.

Det är alltid kul med den typen av fester där det finns glada och framgångsrika idrottskvinnor och män. Helst ska det vara oväntade medaljer, som Patrik Järbyns bronstillställning efter störtloppet i Åre. En extra kul känga åt det skidförbund som då inte trott på honom, så han hade lagt en förmögenhet på att köra sitt eget race och lyckades. Han körde eget party i stället för ett officiellt i svenskarnas högkvarter.

Eller Anja Pärsons i Bormio efter guldet i Super G 2005. Högst oväntat och därför så kul. Minnet från den tillställningen var hur VM-pokalen stod där mitt bland allt folk men ändå övergiven och obevakad. Vem som helst hade kunna stoppa den i en plastpåse eller ryggsäck och tagit hem som souvenir.

Ska det bli svensk medaljfest så är det imorgon, lördag, som gäller. Damernas slalom och Frida Hansdotter har tydligen gjort en väldigt bra träning. Anja Pärson är i kanonform, även om hon inte fått till det. Maria Pietelä-Holmner finns på start och Therese Borssén har lyckats med sin nya utrustning.

Visst, grabbarna grus kan ju också slå till på söndag. ”Brolle”, ”Byggis”, Myhrer och Hargin. Men när dom tänker medaljfesta så är alla på väg från Val d’Isere. Det blir ett lämmeltåg som lämnar alpbyn åt dess öde för alla bummare, rätt många svenska, och nya turister som kommer. Äntligen försvinner åkare, ledare, sponsorer och journalister. Äntligen blir det normalt igen.

Men först en medalj, tack!

Mats Dahlberg, Val d’Isere
mats.dahlberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".