Den glada duon

Tanken har slagit mig tidigare. Redan i första matchen mellan Luleå och HV71 i år. Den tanken bekräftades under annandagen. Pär Arlbrandt och Niklas Olausson jublar vid mål som aldrig förr när målen faller mot HV71. Arlbrandt har gjort tre kassar mot HV71 i år.

1-2: Arlbrandt är fri, gör mål, ramlar flyger upp och tar en u-sväng ner i sarghörnet vilt viftandes.
2-2: Arlbrandt fintar ner Daniel Larsson, lägger in den i öppen bur, kör ett kamikaze-hopp in i sargen.

2-0: Arlbrandt krutar in 2-0 i powerplay och sätter maxfart med låg tyngdpunkt till mittzon där han stannar upp och skriker ut en glädje som om skatteåterbäringen var ovanligt hög.

Olausson har gjort ett mål mot HV71. Han fintar ner Larsson innan han lägger pucken i öppen bur, åker mot Luleåklacken och skriker, viftar med klubban och slår vilt omkring sig i ren eufori.

Varför? Alltid kul att göra mål såklart men dessa celebrationer är av sällan skådat slag. Jag ser två anledningar. Antingen är det ett långfinger till hela HV71 att "vi spelar i Luleå, glöm oss, ni har aldrig trott på oss, smaka på den här"

Eller så är det ett CV man visar upp. "Så här bra är vi, värvar ni inte oss är ni från vettet"

I vilket fall så är det alltid kul att se roliga målgester.

***

På tal om duon. Märker ni hur bra dem är när båda är hela och friska?