Jag har hittat problemet!

Likt en lysande lampa ovanför skallen slog det mig när jag pratade lite hockey med tekniker-Mats i korridoren. Jag vet vad problemet för Luleå är. Samtidigt som det slog mig fattar jag att jag måste vara en aningens dum som inte insett det tidigare.

Varför funkar det bara i en period för Luleå och varför ser Luleå ut som trötta sjögurkor i period två och tre? Svaret: Spelsystemet.

Förstå mig rätt nu:
Målvakterna har varit bra. Där finns inget att klaga på. Troligtvis för att en målvakt är en ensamvarg och behöver mest spela sitt spel och inte bry sig om spelsystem så jäkla mycket.

Backarna:
Här har vi bra exempel. Spelare som lyckats som vanligt är Janne Sandström och Robin Jonsson. Stora problem har det varit för Niclas Wallin och Lukas Kihlström. Nya spelare som förvisso är duktiga men som ser slarviga, sega och rent av dåliga ut. Troligtvis för att man inte riktigt vet hur man ska röra sig, placera sig, täcka vinklar, förhålla sig till forwards och målvakter. Man vet inte heller hur man ska sköta uppspelen, det beror också på att vissa forwards inte riktigt har insett hur man ska åka och röra sig. Man har inte hittat rätt i grunderna helt enkelt.

Johan Fransson klarar sig bra, det tror jag beror på hans snabbhet och puckskicklighet. Han är för bra för att drabbas av problem på grund av att spelsystemet inte sitter. Att Elias Fälth inte har gått lika bra än som ifjol tror jag mer har med personlig form att göra.

Forwards:
Är det en tillfällighet att kedjan med Komarek-Enterfeldt-Karlsson varit bäst? Naturligtvis inte. Killar som känner varandra utan och innan och som haft samma spelsätt en längre tid. Man kan spelet.

Harju-Olausson-Persson funkar knackigt. Olausson kan spelet och försöker. Problemet är att Mattias Persson åker runt och försöker hitta rätt åkvägar (utan att lyckas) och att Harju blir lite "straffad" av Olaussons pucktransporter. Harju vet inte riktigt var han ska vara. Men det finns där. Målet och delar av första perioden mot Frölunda vittnar om det.

Finnkedjan Sandell-Viitalouma-Vihko är även den knackig. Spelarna hittar varandra, det syns inte minst i powerplay. Vihko kan spelsättet och både åker skridskor och jobbar som en gnu. Sandell jobbar och står i men vet inte riktigt heller hur han ska förhålla sig till spelsätt och medspelare. Det stora problemet i denna kedja är att Viitalouma är väldigt puckkär. Han håller och transporterar puck för mycket. Dessutom är hans skridskoåkning för dålig för att han ska kunna transportera pucken snabbt och effektivt.

Det stora mysteriet finns i förstakedjan. Hjalmarsson-Abbott-Fleury. Fleury har samma symptom som Mattias Persson. Han vet inte riktigt hur han ska röra sig. Men både Abbott och Hjalmarsson vet hur man ska spela och har ifjol bevisat att man kan spela på detta vis, med hög intensitet och hård forchecking. Men det har inte funkat alls. Tror dock att det är lite samma problem som för Elias Fälth. Man är inte uppe i den personliga spelformen och att då spela med en som jobbar livet ur sig på att hitta rätt åkvägar (Fleury) gör det ännu svårare.

Då undrar ni följande: Hur kan det då komma sig att det funkade bra under slutskedet av ET?
- Jag tror det beror på att man mötte utländskt motstånd till stor del. Motståndarna kunde inte Luleås spel och då syntes det inte lika tydligt att spelsystemet inte satt till punkt och pricka. Elitserielagen har haft ett år på sig att lära sig Luleå.

Men man vann ju över både Djurgården och Färjestad?
- Visst, men segern över Färjestad var mest för att FBK var riktigt usla och mot Djurgården var det en jämn match. Den kunde gått hur som helst.

Hur kommer det då sig att man spelar bra i förstaperioderna i Elitserien och sen kommer dessa problem?
- Jag tror att i de inledande matcherna så har både Växjö och Frölunda haft respekt för Luleå, samtidigt som Luleå har kört på adrenalin. Det i kombination har gett resultat. När det sen är dags för period två har moståndet insett att man inte kan ha en massa respekt för Luleå, för om man möter upp hårt mot hårt så är inte Luleå så jäkla bra just nu. Det har fungerat. När Luleå i båda matcherna fått press på sig själva, ja då kommer dessa problem väldigt tydligt fram. Dessutom lägger sig fullt naturligt den sprudlande energin en aning efter första perioden.

Hur ska detta då lösas?
- Det bästa vore att fortsätta med de kedjor man har. För det kommer ge resultat. Det är ingen panik ännu. (Det har för tusan bara spelats två matcher). Skulle det vara så att problemen kvarstår så tror jag man skulle tjäna på att ändra till "gamla" slagkraftiga kedjor för att få ordning.

Hjalmarsson-Abbott-Vihko
Komarek-Enterfeldt-Karlsson

Låt dessa kedjor gå i bräschen för att på så vis lotsa in de andra kedjorna. Sen kan man kombinera en kedja som kan "lära" in sig. Exempelvis:
Harju-Olausson-Berglund (Tror Jonas gör mer nytta än Fleury i nuläget)

Men som sagt. Det är ingen panik ännu.