Elegi och tröst vid North Myrtle Beach

När man en mulen och småregnig marseftermiddag springer söderut på den milsvida stranden vid North Myrtle Beach i South Carolina så har man havet till vänster och vinden i ryggen.

Man springer där sanden sköljts av vågorna. Då och då får man veja för skumförsett tidvatten som tar sig allt längre upp i sanden. En gång hinner man inte undan. De gula skorna blir våta.

Annars är allt grått. Sanden är grå, havet likaså, sånär som på de vita vågtopparna. Hotellen, i en oändlig rad utmed kusten, ser ledsna ut. Det lyser bara i enstaka rum och det enda levande sällskapet är några luggslitna fiskmåsar som hoppas att havet ska ha sköljt in något ätbart. De ser besvikna ut.

Efter 23 minuter vänder man. Då slår regnet mot kroppen, glasögonen tåras av dropparna, man vill stanna, men man kämpar vidare och när man tror man är framme har man minst en km kvar.

Man blickar ut över vattnet. Men själen stillnar inte vid åsynen. Horisonten är vacker och hotfull på samma gång och man känner en odefinierad längtan efter något. Brorsan? Någon att äta kvällsmat med? Sol, värme? Man vet inte. Men en längtan är det likafullt.

Efter en varm dusch på hotellrummet öppnar man balkongdörren. Rummet vetter mot stranden. Man står där och lyssnar och det är då man hör det. Det trösterika. Strändernas svall. Det eviga.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".