Röda khmererna tar makten i Kambodja

Den 17 april 1975 tågade de Röda khmererna och de andra befrielsestyrkorna av varierande politisk bakgrund in i Kambodjas huvudstad Phnom Penh, mötta av den kapitulerande regimens vita flaggor och en lättad stadsbefolknings blommor, karameller och Coca Cola.

Sveriges Radios medarbetare Olle Tolgraven fanns på plats.

Regeringsstyrkorna hade sagt att de skulle försvara huvudstaden till sista blodsdroppen, men det blev ingen slutstrid. Lon Nol-regimens försvar kollapsade, vapen övergavs och uniformer byttes mot civila kläder. Den inmarscherande gerillan möttes med jubel, alla trodde att det nu skulle vara slut på lidandet och dödandet. Jublet och glädjeyttringarna pågick i någon timme.

Sedan kom de svartuniformerade Röda khmerernas hårda kärntrupper som med stenansikten brutalt slet värdesaker från de civila och systematiskt började tömma alla byggnader, också sjukhus. Skoningslöst sköts dom som trilskades.

Lättnaden byttes mot skräck.

Phnom Penhs fall avslutade ett blodigt kapitel som börjat nästan exakt fem år tidigare då prins Nordon Sihanouk störtats i en oblodig kupp. Den nya regimen under general Lon Nol inledde en offensiv mot de nordvietnamesiska styrkor, som för krigföringen i Sydvietnam använde Kambodja för basläger och uppmarschvägar (Ho Chi Minh-leden), och för att slå ut de Röda khmererna, en vänstergerilla på bara ett par tusen man.

Den amerikanska invasionen i Kambodja 1970 och en omfattande amerikansk flygbombning var delvis riktad mot den nordvietnamesiska armen men delvis också ämnad som stöd åt Lon Nol-regimen som kom att fungera som USA:s marionett i Kambodja.

Tre år senare hade kommunistgerillan FUNK, Kambodjas nationella enhetsfront, kontroll över 90 procent av landet och då de blockerat Mekongfloden och landvägsförbindelserna överlevde Phnom Penh enbart genom en amerikansk luftbro som försörjde befolkning (som genom flyktingströmmarna från landsbygden växt från en halv miljon till fler än två miljoner) och regim med livsmedel, drivmedel, vapen och ammunition.

När USA slutligen gett upp hoppet om Kambodja och lämnade Phnom Penh var Lon Nols fall bara en tidsfråga. Den 17 april 1975 var kriget över.

Sveriges Radios medarbetare Olle Tolgraven valde att stanna, liksom den senare mycket berömde New York Times-medarbetaren Sydney Schanberg, på vars bok ”the Death och Life of Dith Pran” filmen ”The Killing Fields” baserades. Det gjorde också Expressens Herman Lindqvist, Aftonbladets Sven-Oskar Ruhmén och Bengt Albons från Dagens Nyheter.

Röda Korset hade försökt få erkännande för Hotel Le Phnom som en skyddad internationell zoon, men redan vid femtiden på eftermiddagen beordrade de Röda khmererna att hotellet skulle vara evakuerat inom 30 minuter. De flesta utlänningar som var kvar tvingades hals över huvud fly till den franska ambassaden som blev deras enda möjliga tillflykt till dess de i två konvojer (580 personer i den första och 550 i den andra) kördes ut på lastbilsflak de dryga 40 milen till Thailand.

Samtliga journalister hade kommit överens om att inget rapportera om vad de varit med om förrän alla var ute ur Kambodja. Olle Tolgravens och de övrigas rapporter var de första om Röda khmerernas märkliga, snabba och totala evakuering av Phnom Penhs befolkning, de första tecknen på den mardröm som kom att vara i fyra år (till Vietnams invasion 1979) med miljoner människors liv offrade.

Bengt Therner
bengt.therner@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".