1 av 2
I Etiopien har saudiska investerare hyrt mark för att skattefritt odla spannmål samtidigt som miljoner etiopier hotas av hungersnöd. Foto: Leif R Jansson/Scanpix
2 av 2
Mycket lite information läcker ut om hur landgrabbingen drabbar den fattiga befolkning som är beroende av sitt land. Foto: Heng Sinith/Scanpix

Landgrabbing - frälsning eller förbannelse

Landgrabbing är ett begrepp som har blivit allt vanligare in i den globala debatten om resurser. Rika länder lägger beslag på mark i fattiga delar av världen för att säkra sin matförsörjning. Utvecklingsländerna lovas jobb, skolor och utbyggnad av infrastruktur. Men frågan är om landgrabbing erbjuder nya utvecklingsmöjligheter för fattiga länder eller om det bara handlar om nykolonialism?

Tidigare i år hölls en ceremoni där kungen av Saudiarabien fick ta emot en säck med ris - den första skörden från ett nytt jordbruksprogram som heter ”the King Abdullah initiative for Saudi agricultural invetments abroad”.

Säcken med ris kom från Etiopien, där en grupp saudiska investerare har pumpat in runt 100 miljoner dollar för att odla vete, korn och ris på mark som de hyr av den etiopiska regeringen. Enligt uppgörelsen behöver investerarna inte betala skatt de första åren och all skörd skickas hem till Saudiarabien. Men samtidigt spenderar FN:s hjälporganisation World Food Programme (WFP) en lika stor summa (116 miljoner dollar) på mat och förnödenheter till de 4,6 miljoner etioperna som hotas av hungersnöd, skriver tidningen the Economist.

Fenomenet landgrabbing har blivit allt vanligare på senare år men det har framförallt skett i skymundan. Överenskommelserna präglas av slutenhet och mycket lite information har sipprat ut till allmänheten - särskilt när det gäller befolkningen i de länder som är drabbade. Men vad man vet är att det handlar om mycket mark som säljs ut.

Enligt den amerikanska tankesmedjan International Food Policy Reserach Institute (IFPRI), har mellan 15 till 20 miljoner hektar jordbruksland i fattiga delar av världen sålts eller erbjudits till rika länder sedan 2006. IFPRI uppskattar att det handlar om mark för 20-30 miljarder dollar.

Att investerar har köpt mark i andra länder är inget nytt. Det nya med landgrabbing är att majoriteten av avtalen är mellan olika länders regeringar. Anledningarna till att landgrabbing har accelererat på senare tid är många. Bland annat nämns den internationella matkrisen 2007, när priset på vete nådde skyhöga höjder, som själva startskottet. Men även trycket på världens resurser och en ökade tullar på exportvaror är också bidragande faktorer.

Det är framförallt kapitalstarka länder som Saudiarabien, Kuwait, Sydkorea och Kina som har handlat till sig mest land. Enligt IFPRI köpte Sydkorea 690 000 hektar i Sudan runt årsskiftet 2008-2009, Saudiarabien håller på att förhandla sig fram till ett avtal med Tanzania om 500 000 hektar och Libyen har precis slutit ett avtal med Ukraina på 250 000 hektar för att nämna några exempel.

Men landgrabbing är kontroversiellt. Inte minst har det bidragit till att regeringen i Madagaskar blev avsatt just på grund av att de höll på att sälja ut mark till en investerare. Debatten som nu rasar, framförallt bland biståndsorganisationerna, är huruvida dessa investeringar är nödvändiga för fattiga länder eller om det handlar om förklädd kolonialism?

Landgrabbing - en frälsning eller förbannelse?
De som förespråkar landgrabbing menar att fattiga länder är i akut behov av investerare - särskilt jordbruken i Afrika. Och investerarna lovar mycket: ny säd, skolor, kliniker och nya vägar. Många länder, särskilt de söder om Sahara, har inte råd att investera i sitt eget lantbruk. Även om viljan att rusta upp lantbruket finns är det omöjligt för många afrikanska stater att skramla ihop kapital, genom till exempel skatter, bland sina invånare.

En ökad jordbruksproduktion kan förhoppningsvis också räcka till landets invånare. Sist men inte minst ska nämnas att utländska investerare lockar med jobb på de stora jordbruken. Något som skulle kunna dämpa den enormt höga arbetslösheten som många fattiga länder dras med.

Men de kritiska rösterna är starka. FN:s chef för mat och jordbruk, Jacques Diouf, har kallat flera dessa projekt för ren neo-kolonialism och många menar att dessa landerövningar stör den sociala och ekologiska hållbarheten.

– Vi får inte glömma att det land som ofta anses vara outnyttjat är nödvändigt för lokalbefolkningen. Landet är deras levebröd även om de inte har laglig rätt till den, säger FN:s representant för matförsörjning, Olivier De Schutter, till Reuters.

Men även om argumenten är fler för att det är neo-kolonialism som bedrivs, finns det många bedömare som menar att det går att skapa en så kallad ”win-win situation”.  De Schutter är en av dem. Han menar att det handlar om att skapa en universell uppförandekod när det gäller förvärvning av fattiga länders mark. Annars väntar uppror.

– Utländska investerare riskerar ett stort bakslag från lokalbefolkningen som känner sig marginaliserande om inte deras behov tas tillvara.

Enligt De Schutter måste förhandlingarna mellan staterna vara transparanta. Dessutom ska de som påverkas av avtalet bjudas in till förhandlingarna. Han tillägger också att lokalbefolkningen endast ska flytta om de samtycker. De Schutter påpekar att det redan finns avtal som ser ut så här. Senegal säljer inte sin mark utan ingår ett partnerskap med sina investerare.

Enligt De Schutter är en ny uppförandekod en uppgift för G8-länderna som ska samlas i Italien i juli. Det återstår att se om en uppförandekod kan slå sig in på en dagordning som domineras av en gigantisk finanskris och oroligheter i Iran.

Sarah Sidibé
sarah.sidibe@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista