p1-morgon

För smala byxor för EU-parlamentet

Några ord om harmonisering av herrfrisyrer och om olika standarder av herrbyxor. Folk stirrar och stirrar, på mig närmare bestämt. På den nedre delen av mig, under bältet så att säga.

Har jag gylfen öppen? undrar jag. Men jag tittar ner och det enda jag ser är de jeans jag köpte i Stockholm för några år sedan.

Det här är inget mysterium har jag kommit fram till, utan det är så att smaken är som baken - vad som anses klädsamt för en man varierar från olika platser.

Mina jeans är av den tighta modellen, för längesedan hade de kallats stuprörsjeans. Jag har kommit fram till att det bara är i Stockholm som det anses vara välklätt för en vuxen man att ha så smala byxben.

Så fort man lämnat svensk territorium blir man en attraktion i de här byxorna. Folk stirrar som om man hade gått ut utan byxor på. De få gånger jag har försökt utomlands har slutat med att jag byter sia på gatan och ställer mig bakom parkerade bilar för att mina benkläder inte ska synas. Nu ligger de tighta svenska jeansen långt in i garderoben, de funkar helt enkelt inte utanför Sverige.

I de helt ovetenskapliga undersökningar jag gjort, har jag kommit fram till att om man ser en man med mycket smala byxben någonstans i Europa kan man ge sig sjutton på att det är en stockholmare.

Nu tjatar jag om stockholmare, men som i alla viktiga frågor, finns det en regionalpolitisk dimension, och det verkar faktiskt som om tighta herrbyxor även inom Sverige är ett utpräglat Stockholmsfenomen.

Men inte nog med det, Stockholmaren avviker inte från den europeiska normen enbart med sin benkläder, han gör det också med hårlängden.

När man kommer tillbaka från semestern, som jag gjort för bara några dagar sedan, är det lätt hänt att man funderar på om man borde gå och klippa håret. Nu vill jag verkligen försäkra er kära lyssnare om att jag inte har långt hår på det viset, vare sig hippie eller hårdrockare, utan lite lugg och öronen döljs delvis av håret.

Men efter att återigen, helt ovetenskapligt ha sett mig om här i Europaparlamentet i Strasbourg, kan jag säga att hårstilen bland ett genomsnitt av manliga EU-medborgare är betydligt mer klassiskt kortklippt än vad jag är.

Men återigen, jag vet att jag skulle smälta in med min hårlängd hur lätt som helst i Stockholm. Stockholmaren avviker alltså från EU-genomsnittet också på herrfrisyrens område.

Jag har ingen europeisk överblick att hänvisa till, bara en helt ovetenskaplig iakttagelse som jag gjorde när jag var i Helsingfors på min semester. Nämligen att om man ser en man med lite halvlång herrfrisyr i Helsingfors så kan man ge sig sjutton på att han talar svenska. De helt finskspråkiga männen håller sig till den klassiska korta varianten. Det är som om språket sitter i håret, eller tvärtom.

Nu finns det ju som vi alla vet inga harmoniserade herrfrisyrer och tack och lov så kan varje nation fortfarande självständigt välja hur breda byxbenen ska vara för att anses som snygga. Men det här med ett slätstruket mode, som är likadant runt om i världen, det är bara nys.

Stefan Winiger, Strasbourg
stefan.winiger@sr.se