p1-morgon

Oövervakat parkhäng blev kulturkrock

Jag lät min elvaåriga dotter gå till parken med några kompisar på picknick. Det borde jag inte ha gjort. Det var strålande förmiddagssol och de tre elvaåringarna hade packat en korg med smörgåsar och lemonad. Parken med lekplats och liten basketplan ligger fyra kvarter bort, en promenad på 400-500 meter längs den lummiga och lugna gata där vi bor.

– Kom tillbaka om en timme, sa jag till flickorna, och skickade med en mobiltelefon för säkerhets skull. På pricken en timme senare kom elvaåringarna hemsläntrande, helnöjda med sin utflykt.

På kvällen kom en av kompisarnas pappor för att hämta sin dotter, och det var då jag förstod att jag gjort ett övertramp. 

– Gick de till parken? frågade pappan. Utan någon vuxen? Det uppskattar vi verkligen inte.

Jag måste ha sett väldigt förvånad ut. Det kändes pinsamt att jag inte ens insett att föräldrarna skulle kunna ta illa upp. Jag bad om ursäkt, och sa något stapplande om "kulturella skillnader".

Pappan la en hand på min axel och sa lite förklarande:

– Du vet, man måste faktiskt tänka på kidnappare och andra galningar.

Jag kände mig plötsligt som USA:s värsta mamma. Det finns nämligen en kvinna som fått den titeln i media, en mamma i New York som lät sin nioårige son ta tunnelbanan på egen hand och som överöstes av hatmejl och hotbrev efter att hon berättat om saken i tidningen.

Många amerikanska barn passas och övervakas långt upp i åldrarna. Det är ett evigt skjutsande till skolan, till kompisar och fritidsaktiviteter.

New York Times berättade om en mamma i Mississippi som lät sin tioåring gå själv till fotbollsträningen, 1 500 meter från huset. Folk som såg pojken traska ensam på trottoaren blev så oroliga att de ringde polisen. En patrull ryckte ut, körde pojken hem och gav mamman en reprimand för hennes oansvariga beteende.

Att barn tar sig till skolan på egen hand är också ovanligt. För fyrtio år sedan gick eller cyklade mer än fyrtio procent av amerikanska barn till skolan, enligt New York Times. Vid senaste mätningen var andelen tretton procent.

Som en mamma sa:

– Att låta barnet gå till skolan är så ovanligt att det ses som en politisk handling.

Att barnen ska råka ut för kidnappningar eller överfall är förstås alla föräldrars mardröm. Det spelar ingen roll att rädslan inte är särskilt logisk, att det är hundra gånger större risk att man ska krocka med bilen på väg till skolan, än att barnet ska rövas bort av en okänd.

Men var går gränsen mellan att skydda och överbeskydda?  Jag fortsätter att låta barnen gå till parken utan övervakning. Men nästa gång en kompis vill med, så kommer jag vara noga med att fråga föräldrarna först.

Ginna Lindberg, Washington
ginna.lindberg@sr.se