1 av 4
Turkiets president Abdullah Gul och Armeniens president Serge Sarkisian. Foto: Ibrahim Usta/Scanpix
2 av 4
Man vid gränsen mellan Turkiet och Armenien. Foto: Mustafa Ozer/Scanpix
3 av 4
Optimisterna hoppas på en vinstrik gränshandel. Foto: Mustafa Ozer/Scanpix
4 av 4
Armeniska män vid benrester efter offer för den turkiska deportationen. Arkivfoto: Scanpix.

Bakgrund Turkiet/Armenien: Turk-armeniska konflikten

Uppdaterad: 12 mars 2010
Konflikten mellan Armenien och Turkiet går tillbaka till 1800-talet då båda områdena var en del av det Osmanska riket. Under den senare delen av 1800-talet hotades det krisdrabbade Osmanska imperiet av sönderfall, då en rad kristna nationer på Balkan frigjordes från det turkiska styret.

Motsättningarna ökade mellan den osmanska härskarklassen och den armeniska medelklassen. De kristna Armenierna började ställa krav på en rättvisare behandling och samma medborgerliga rättigheter som muslimerna.

Armenierna var under den här tiden - fram till första världskrigets utbrott - en ekonomisk maktfaktor av mycket stor betydelse i Turkiet. År 1913 kontrollerade armeniska handelsmän och bankirer inte mindre än 80 procent av handeln i riket. Detta var en nagel i ögat hos det politiska och religiösa etablissemanget och det började pratas om att få en lösning på "den armeniska frågan".

Men redan i slutet av 1800-talet övergick misstänksamheten mot den armeniska minoriteten i förföljelser. Under åren 1894-1896 gick det till handgripligheter och över 100 000 armenier dödades och lika många tvingades lämna sina hem. Men dessa massakrer brukar internt kallas folkmord eftersom målet inte var att utrota hela det amrenska folket, utan enbart de grupper som ansågs utgöra största hotet mot den gamla ordningen.

Men i skuggan av första världskriget intensifierades Turkiet attackerna mot armenierna och den 24 april 1915 arresterades, deporterades, fängslades och mördades några hundra armeniska intellektuella som bedömdes kunna bli kärnan i ett framtida motstånd. I veckorna som följde mördades ytterligare flera tusen ledande armenier. Detta markerade starten på massmorden och därför hålls en minneshögtid den 24 april varje år.

Exakt hur många som dödades mellan 1915-1923 är inte fastställt. Runt en till en och en halv miljon säger armenier medan Turkiet säger att det var kring 300 000 människor. Enligt organisationen International Association of Genocide Scholars var det minst en miljon människor som fick sätta livet till under dessa år.

Var då omvärlden helt ovetande om vad som hände i de östra delarna av Turkiet? Nej, det fanns många som vittnade om hemskheterna som det armeniska folket blev utsatta för.

"Större lidande kan inte föreställas. De döda och de döende är överallt. Två eller tre små barn kan ses gråta vid sin döda moders kropp. Andra barn ligger hopkurade på marken, döda eller i konvulsioner. Man ser döda kroppar i alla riktningar och på alla vägar. Hela landet är ett enda stort slakthus."

Det skrev den amerikanske konsuln Leslie Davis i en rapport. Svenska missionären Alma Johansson som arbetade på ett barnhem i staden Mush i det osmanska riket försökte uppmärksamma omvärlden 1915 om vad som höll på att hända. Hon rapporterade bland annat till amerikanska diplomater om förföljelserna mot den kristna minoriteten.

Sjukskötaren och fotografen Armin T Wegner trotsade fotografiförbudet och med fara för sitt eget liv dokumenterade han det som hände. Men Turkiet var allierad med Tyskland i kriget så där fanns ingen officiell hjälp att få för armenierna. Från USA kom inte heller någon hjälp.

Dödandet kulminerade i mitten av juni 1915 - även om dödandet fortsatte även efter det datumet. Den 31 augusti 1915 bekräftade inrikesministern Talât Pascha i ett samtal med den tyske ambassadören att "den armeniska frågan existerar inte längre".

En dryg månad senare beordrar företrädare för den tyska regeringen journalister att inte blanda sig i Turkiets inre angelägenheter - något som upprepas vid en presskonferens i december samma år: "Vad beträffas den armeniska frågan uppmanar vi er att tiga.”

Så agerade världen i många år framöver. Massmorden på den armeniska befolkningen förblev tystad, och det var en tystnad som Adolf Hitler utnyttjade. Den 22 augusti 1939 förklarade Hitler för dödsskvadronernas kommendanter inom SS att det förestående kriget skulle skilja sig från tidigare förda krig genom den "skoningslösa utrotningen av fienden - män kvinnor och barn". Hans argument för detta var "vem talar idag om förintelsen av armenierna?".

Allt sedan första världskrigets slut har massmorden förnekats. Visserligen inledde segermakterna med turkiskt bistånd rättsprocesser där några fälldes, men många menar att dessa rättegångar inte genomfördes på rätt sätt.

Enligt den turkiska historieskrivningen var armenierna medskyldiga då de hade provocerat de turkiska makthavarna till hårda tag. Turkiet kallar fortfarande händelsen för en massaker eller ett massmord.

Än i dag får man i Turkiet inte prata om folkmord, det gjorde bland annat den turkisk-armeniska journalisten Hrant Dink 2005 och för det dömdes han för att ha "förolämpat turkiskheten" till sex månaders fängelse. Han mördades på öppen gata den 19 januari 2007.

Först 1985 erkände Europaparlamentet och FN att händelserna 1915 var att betrakta som ett folkmord utfört av det Ottomanska riket. Sveriges utrikesutskott fastslog 2000 att det var "angeläget och nödvändigt med en officiell redovisning och erkännande av folkmordet på armenierna".

Ett av de första länderna att reagera negativt över det påskrivna avtalet mellan Armenien och Turkiet var Azerbajdzjan. Turkiet har varit Azerbajdzjans stödjande vän i konflikten om utbrytarrepubliken Nagorno-Karabach som idag är införlivad med Armenien. Det var just kriget om Nagorno-Karabach som fick Turkiet att stänga gränsen mot Armenien 1993.

Turkiet har hela tiden upprepat att man inte tänker överge Azerbajdzjan utan att förhandlingarna kring Nagorno-Karabach ska fortgå. Armenien å sin sida har sagt att överenskommelsen med Turkiet inte på något sätt är villkorad med att Armenien ska lämna tillbaka Nagorno-Karabach.

Det som "tvingade" Armenien och Turkiet till en överenskommelse var för Turkiets del ansökan om medlemskap i EU. Det har sagts att Turkiet måste ha en mer vänskaplig relation med sina grannar för att dom ska bli beviljad ett medlemskap.

För Armeniens del handlar det om ekonomi - det har fått dem att svälja det direkta kravet på att Turkiet ska erkänna folkmordet. Med gränsen öppen mot Turkiet öppnar sig helt andra handelsvägar för det lilla fattiga landet Armenien.

Nu ska frågan om folkmord lösas genom att en gemensam kommission ska granska händelserna, där även oberoende granskare ska ingå.

Margita Boström
margita.bostrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".