1 av 2
Minnesstenen på Sandudd.
2 av 2

En nordisk främlingslegion?

Alla Helgons Dag var jag på Sandudds begravningsplats i Helsingfors tillsammans med att en grupp svenskar som denna gravsmyckningsdag ville hedra dom svenskar som stred för Finland i det så kallade fortsättningskriget 1941-1944.

Flera av dom deltog i striderna vid Tali-Ihantala 1944. Det är Nordens största slag någonsin och av många uppfattat som det som stoppade den ryska offensiven. Den som annars kunde rulla vidare och kanske lett till ockupation av Finland som då riskerat att få dela Polens, Östtysklands, Ungerns, Tjeckoslovakiens och dom andra öststaternas öde.

Dom svenskar som stupade under fortsättningskriget, men vars kroppar aldrig hittades, har en egen minnessten på det särskilda området för hjältegravar.

Dessutom finns några svenskar begravda där. Det är dom som bad att deras kroppar, om dom stupade, inte skulle skickas hem utan ligga kvar i finländsk jord.

Varför ville dom inte komma hem utan stanna i Finland? Varför ville dom inte att familj, släkt och vänner skulle ha en grav därhemma att gå till? Jag vet inte. Men man kan ju fundera över det.

Det visar sig att många av dom frivilliga svenskarna var ungkarlar. Ingen hustru, inga barn lämnades kvar i Sverige när dom tog värvning i den finländska armén för att slåss mot ryssen.

Var det äventyrslusta, broderfolkskärlek, kommunisthat eller helt enkelt vantrivsel där hemma som gjorde att dom åkte till Finland?

Eller var det så att Finlands armé, åtminstone för dom som ville bli begravda i Finland, blev en slags nordisk Främlingslegion? Ett nytt hem för den som behövde det.

Nej, jag vet inte, men det är väl inte omöjligt? Det gör inte heller deras insats mindre betydelsefull.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".