Foto: Gemunu Amarasinghe/Scanpix
p1-morgon

Vardagen fortsätter långt från Vita huset

AfPak låter inte så vackert, men det är Obama-administrationens benämning på världens kanske farligaste båda länder. Hopklumpade som ett koncept, som ett problem som måste hanteras av experter i Pentagon, på amerikanska UD, i Vita huset. Några dagar i Kabul påminde mig om att afghanerna förstås är enskilda individer med skilda bakgrunder och åsikter, med olika ambitioner och drömmar och traditioner som ibland skiljer sig ganska mycket från de i grannlandet Pakistan.

Folk jag träffade i Kabul talade mest om att de vill ha jobb, att kunna känna säkerhet och att de vill känna att saker och ting blir bättre. Som vanligt i Afghanistan blev jag överröst med vänlighet och gästfrihet varthän jag gick. Nästan tvingad att sitta ner och dricka te med människor jag just träffat.

När jag i går flög från Afghanistan till Pakistan kunde jag titta ner på de klanområden längs gränsen där mycket av världens terrorism i dag har sitt ursprung. Just nu pågår en stor pakistansk militäroffensiv i en del av regionen, mot extremister, medan militären slutit fredsavtal med andra grupperingar som just nu betraktas som ett mindre hot.

I Kabul slogs jag av hur normalt livet ändå kändes ute på gatorna. Det myllrade av människor i marknaderna, i restaurangerna satt män och åt och drack grönt te. Fler kvinnor än jag sett tidigare gick omkring utan burka. Men påminnelser om våldet finns överallt.

På vägen till flygplatsen fick min chaufför sakta ner rejält när vi passerade en skadad del av körbanan där man fyllt i en krater. Det var där en bilbomb träffade en italiensk militärkonvoj för några veckor sedan. Sex soldater dog och minst tio civila, förmodligen många fler.

Jag tittade mig omkring. Många av de civila som rörde sig där just då var unga skolflickor i mörka uniformer och vita sjalar över håret. Strax intill låg en räcka småbutiker med nylagade fasader och fönster. Jag undrade hur många som dog av bomben i de där småbutikerna och hur många skolflickor.

Ändå gick livet vidare också här. Nästan som om ingenting hade hänt. Enstaka självmordsbombningar och attacker har blivit en del av vardagen och är åtminstone i Kabul på en sådan låg nivå att folk ändå känner relativ säkerhet.

Obama hade förmodligen varit glad om han hade kunnat höra vad många afghaner, unga som gamla, sa till mig när jag frågade om den USA-ledda militärstyrkan i Afghanistan. De flesta jag frågade sa att de ville ha kvar de amerikanska soldaterna, och gärna ta emot fler.

”De gör livet här säkrare”, sa en ung man. Om jag frågat afghaner i andra mer konservativa delar av landet hade svaret nog blivit annorlunda. Där ses många utländska soldater mer som en del av problemet än lösningen.

I Vita huset grubblar nu Obama vidare på sin AfPac-strategi. Människorna här i regionen kan bara hoppas att vad som bestäms i Washington ska bli bra för dem.

Nils Horner, Islamabad
nils.horner@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".