Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..
godmorgon, världen!

Ingo Schultze minns Östtyskland

Publicerat söndag 8 november 2009 kl 16.11
Ingo Schultze. Foto: Scanpix

I morgon är det 20 år sedan de styrande i dåvarande Östtyskland, DDR, tvingades öppna Berlinmuren, kulmen på den fredliga tyska revolutionen. En som skildrat den här revolutionen, inte bara nu när det är jubileum, utan under många år och i flera böcker, är författaren Ingo Schultze. Själv uppväxt i öst räknas han nu som en av de berättare som bäst fångat förändringarna i det forna Östtyskland.

Pågår revolutionen fortfarande?

– Nej. Revolutionen pågick under två månader hösten 1989. Från mitten av september, när folk på gatan började ropa "vi stannar här", säger Ingo Schultze.

Det vill säga ”vi flyr inte från landet, vi stannar här och kräver förändringar”. Sedan pågick revolutionen fram till mitten av november, dagarna efter murens fall. Då slutade demonstranterna ropa "vi är folket". Istället började de ropa "vi är ett folk", alltså tyskarna är ett folk. Då ville de gå samman med Västtyskland, och då var det slut med det revolutionära, anser Ingo Schultze.

Suget från väst hade tagit över.

– Vi tyskar missade chansen att förena de två staterna, säger han.

Istället anslöt sig DDR till förbundsrepubliken. Östtyskarna ville ha pengar till sommaren. Begripligt med barnsligt, tycker Ingo Schultze. Men, lägger han till, östtyskarnas längtan till väst berodde förstås också på den som lockade, på förbundsrepubliken som erbjöd de här förmånliga växelpengarna, en östmark mot en västmark.

– Med en annan ledning i DDR, hade projektet socialism kunnat ta en annan riktning.

Ingo Schultze visar sin bokhylla och bjuder på mineralvatten. Och choklad, som han har med sig hem från en holländsk uppläsningsresa. Från skrivarlyans fönster ser man ut över de berlinska tegeltaken.

Här skrev han "Adam och Evelyn", kärleksromanen, revolutionsromanen om sommaren och hösten -89. Personerna är påhittade. Det Ingo Schultze författar är fiktion. Men fiktionen betyder i hans fall att läsaren får en exakt bild av verkligheten.

Det gäller också 800-sidorsromanen Neue Leben som kom för fyra år sedan och som räknas som en hörnsten i den moderna tyska revolutionslitteraturen. Huvudpersonens biografi stämmer rätt bra överens med Schultzes egen. Men inget är autentiskt.

– Autenticitet har jag svårt att handskas med. Det är först när jag gör berättaren oberoende av mig själv som jag kan skriva, säger han.

Huvudpersonen i Neue Leben sover över revolutionens kulmen, murens fall, gränsöppningen den 9 november. Det gjorde författaren själv också.

– Det var en helt vanlig dag för mig. Jag gick och la mig tidigt, och när jag vaknade var muren borta. Då tänkte jag, nu bryr sej ingen längre, ingen demonstrerar mer, nu åker alla till väst.

– Men jag åkte inte. Jag stod inte i kö på DDR-tiden heller. Jag hade inga barn och jag ville inte köa för bananer.

– Och jag ville inte köa för välkomstpengar vid gränsen. Hellre vänta ett par veckor. Vi har tillräckligt att göra här, minns Ingo Schultze att han tänkte.

Den fredliga revolutionen kallas den, hösten -89. Inga skott föll. Det var vanliga människor som vände upp och ner på DDR. De tände ljus i fönstren, allt fler demonstrerade varje måndag - efter arbetstid, och sedan gick de och jobbade som vanligt igen nästa morgon.

– När man tänker efter var det absurt. Men det fina var att det pågick vecka efter vecka. Ni blir inte av med oss var budskapet till de styrande, säger Ingo Schultze.

Sista måndagen före murens fall stod Ingo Schultze själv som ansvarig för en demonstration i småstaden Altenburg, där han bodde. Hos polisen fick han skriva på en försäkran att han garanterade säkerheten, vilket förstås var omöjligt. 

– Demonstranterna gick till torget. För ett ögonblick visste ingen vad som skulle hända. En av stans a-lagare hoppade upp på en bänk och började skälla på regimen.

Då blev Ingo Schultze orolig. Men sen sa mannen till människorna att gå hem och komma tillbaka om en vecka.

– Och då gick de hem. Fast veckan därpå var de i väst, berättar han. 

Nu bor Ingo Schultze i Prenzlauer, en svårt yuppiefierad stadsdel i östra Berlin, där unga stylade människor sitter på kaféer med sina laptops och sörplar italienskt kaffe.

– Det är som en kliché att jag bor här, säger han och ursäktar sig med att hans förlag ligger här strax intill, och att döttrarna kan leka i den stora parken.

– Prenzlauer Berg i dag har knappast något med öst att göra, säger Ingo Schulze.

Och hans egen östidentitet finns knappt den heller.

– Jag är från öst och är präglad av det. Men bara för att man upplevt samma saker, blir man inte lika som de andra. Kanske har jag de största olikheterna med folk från öst.

En sak har Ingo Schultze i varje fall gemensam med många före detta östtyskar. Han röstar på vänsterpartiet Die Linke. I tyska parlamentsvalet i slutet av september fick Linke nära 29 procent i östra Tyskland, och blev näst största parti i forna DDR. Partiets rötter är det gamla östtyska Kommunistpartiet.

– Det är skrämmande att man tvingas rösta på sina gamla fiender, för att alternativen är så dåliga. Jag förstår alla som röstar borgerligt, då är saken klar. Men om man inte vill ha just det de står för, privatisering och upplösning av sociala strukturer, då är det svårt, säger Ingo Schultze.

Biblioteket härintill, som ska stängas, är ett exempel, skolan som hans döttrar går i här borta är ett annat, menar han. Inte ens när alla lärare är där så är de tillräckligt många.

Den nya tyska regeringen vill sänka skatterna. Men Ingo Schultze säger att han kan tänka sig att betala mer i skatt.

– Ja, om skolorna vore bra och alla hade samma chanser skulle inte jag heller behöva fundera över att skicka barnen till en privatskola. Det vill jag inte. Men då dyker frågan upp om jag ska låta mina barn lida för min övertygelse. Det är äckligt att behöva hamna i sådana val.

Det är inte politiskt korrekt i det moderna Tyskland att framhäva sådant som fungerade relativt bra i DDR. Som dagis och skola, som åtminstone fanns på samma villkor för alla. Ingo Schultze tar ändå risken. Men också han garderar sig.

– DDR var naturligtvis en diktatur, ingen rättsstat. Men det var en diktatur som hade många lagar som jag skulle önska mig i dag.

När han säger sånt brukar han alltid få samma svar, berättar han: ”Du har inte landat i väst än.”

Nu uppmärksammas 20-årsminnet av murens fall på alla ledder de här dagarna. I bland önskar revolutionsskildraren Ingo Schulze att han slapp alltihop.

– Jag fantiserar om två veckor utan någon tv eller radio eller några tidningar. Men jag kan ju inte låta bli.

Per Eurenius, Berlin
per.eurenius@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".