Fort Hood - I 16 Halmstad

Det var längesen jag var på en militärförläggning. Jag tror senaste gången, sen jag med enorm lättnad muckade från numera nedlagda I 16 i Halmstad, var när min brors lumparregemente i Strängnäs hade öppet hus någon gång i slutet 90-talet. Men nu var det alltså dags igen. Släppa allt man hade för händer och fötter och kasta sig på ett flygplan till Dallas, Texas och sen köra två timmar i bil mitt i natten för att komma fram till Fort Hood, Texas och börja göra inslag efter massakern där.

Dagen efter fick jag komma in på själv området. Det var rätt givande ändå att se det med egna ögon, eftersom militära frågor, soldater, truppstorleker och strategier med mera är något jag rapporterar om väldigt ofta. Givande t ex, att förstå hur otroligt stora de amerikanska militärkomplexen är, över 50 000 soldater på en och samma förläggning. Lägg därtill civil personal, familjer och andra anställda så har man en större svensk stad, bara i form av en militärbas.

Det som slog mig mest när jag pratade med soldater och befäl efter det inträffade var hur tämligen oberört de ändå agerade och pratade om händelsen, trots sorgen och chocken. "Vi gjorde bara det vi var tränade för att göra" var den vanligaste kommentaren från de personer som hade varit med och räddat liv efter att skotten avlossats. "Vi är vana vid att förlora vänner och kollegor här" var en annan kommentar som hördes från flera. Och så är det ju, Fort Hood har många soldater på plats i Afghanistan eller Irak hela tiden och titt som tätt kommer det rapporter om Fort Hood-soldater som antingen stupat eller skadads svårt.

Och det gick inte att undvika att tänka på min egen lumpartid när jag var på Fort Hood. Så välbekant på ett sätt, men så väldigt annorlunda trots allt. När jag själv gjorde lumpen i början av 90-talet så målades "ryssen" fortfarande upp som det stora hotet, det var därför vi var där, för att försvara Sverige mot "ryssen" fick vi veta. Och när vi rekade eldställningsplatser på vår krigsplaceringsplats så kändes det, trots att ett angrepp österifrån egentligen var helt osannolikt, faktiskt lite på allvar.

Och jag minns övningar mitt i natten, med skarp ammunition, som faktiskt gjorde att man fick en liten känsla av krig, rädsla och obehag. Naturligtvis långt ifrån Fort Hood-soldaternas verklighet, men ändå. Och där jag satt och väntade på nästa intervju i texassolen kom dessa minnen till mig och jag är så oändligt tacksam över att jag slapp gå ut i riktig strid utan kunde bli utskriven ur armén efter sisådär 10 år. 

Men det är inte utan att åren i USA och erfarenheten av att leva i en supermakt, i ett land som för två krig och som är så vant vid att hantera den sorg som det ändå innebär att soldater dödas i strid och kommer hem i kistor, har påverkat mig. Hur hade jag t ex agerat om jag varit soldat i ett svenskt arméförband och plötsligt fått ordet om att gå ut i krig? Vad hade jag varit beredd att göra i strid för att försvara mig och min kollegor? Hur hade det påverkat mig i långa loppet och hur hade de som står nära mig sett på mig och bedömt mig när jag kom hem?

Frågorna har inga svar, men de tåls att fundera på när man sitter på en amerikansk militärbas, där i princip alla man stöter verkligen har erfarenhet av det här. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".