Foto: Greg Baker/Scanpix.
p1-morgon

Visumsäsongen är här igen

För ett par dagar sedan stod jag och svettades i min vinterkappa, med min familjs pappersbunt på visumkontoret, som är en hall full av luckor och köer. I kön bredvid dök det upp en rysk gråsprängd man med halvlångt hår. Han förklarade entusiastiskt för den unga snygga polisen bakom glaset att han tänkte stanna i Kina i fyra år, ja kanske åtta, och därför ville ansöka om ett permanent uppehållstillstånd, ett grönt kort.

”Tyvärr”, log poliskvinnan, ”inget grönt kort för journalister”. Den entusiastiske ryssens axklar började sloka. Utländska journalisters uppehållstillstånd omprövas varje år.

För ett par veckor sedan träffade jag en italiensk granne i gränden. Hon har bott här i Kina de senaste tio åren, men oroar sig ändå konstant över hur hon ska få visum. Just nu är hon anställd av ett kinesiskt forskningsinstitut, men måste ordna sitt visum själv.

I år blir lösningen antagligen att resa till Hongkong för att få ett nytt turistvisum, när det gamla går ut. En välkänd räddningsplanka bland utlänningar i Kina.

Min granne tvekade fortfarande inför att anlita en visumagent. Visumagenterna opererar i en gråzon och lyckas oftast ordna fram ett årslångt visum för utlänningar som vill undvika flera Hongkongresor om året.

Byråkratin i den stora visumhallen är nog så smidig för den som råkar uppfylla alla krav, men så fort något hakar upp sig, framstår visumkontoret som hämtat från Kafkas Processen.

Själv gick jag därifrån med huvudvärk och oförättat ärende, eftersom min man stod registrerad som student förra året behövde han först göra en ny symbolisk hälsobesiktning på ett speciellt sjukhus utanför staden, och dessutom få ett nytt rekommendationsbrev från utrikesdepartementet.

Precis som den entusiastiske ryssen längtar jag efter ett grönt kort, men det är så gott som ouppnåeligt. Under de fem år som gått sedan Kina började garantera tioåriga uppehållstillstånd har bara drygt 300 personer i Peking fått det. Det är nämligen bara de som gjort stora investeringar eller som har presterat något alldeles extra för att bidra till Kinas utveckling eller som har kinesiska familjeanknytning, som kan komma i fråga.

Kina är fortfarande inget invandringsland. Inte ens i döden är utlänningar och kineser lika. En gång besökte jag en stad med en stor grupp arabiska handelsmän som bosatt sig i Kina. Den lokala kinesiska imamen berättade att begravningsfrågan i hans församling var ett stort problem eftersom de islamiska reglerna säger att begravningen helst ska äga rum inom ett dygn, medan de lokala myndigheterna inte tillät utlänningar att begravas i Kina.

En man vars fru hade dött hade helt enkelt gjort upp saken privat med en bonde som sålt honom en av sin familjs begravningsplatser. Den arabiska hustrun vilar nu alltså i frid och jämlikhet bland grönsaksfälten på den kinesiska östkusten. Permanent fri från den byråkratiska processen och den årliga visumångesten.

Hanna Sahlberg, Peking
hanna.sahlberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista