1 av 6
2 av 6
Julia Tymosjenko. Foto: Lars Pehrson/Scanpix.
3 av 6
Viktor Jusjtjenko. Foto: Henrik Montgomery/Scanpix.
4 av 6
Viktor Janukovitj. Foto: Björn Larsson Ask/Scanpix.
5 av 6
Hundratusentals demonstranter samlades i Kiev 2004. Foto: Efrem Lukatsky/Scanpix.
6 av 6
Viktor Jusjtjenko och José Manuel Barroso. Foto: Sergei Chuzavkov/Scanpix.

Valet i Ukraina slutet för revolutionen

Den 17 januari är det presidentval i Ukraina och som det nu ser ut kommer det att innebära slutet för den "orange revolutionen". Hjälten från 2004, nuvarande presidenten Viktor Jusjtjenko, kommer att kastas ut med huvudet före och Ukraina kommer att få en ny president som är mycket mer välvillig gentemot grannen i öster, Ryssland.

Ukraina med 45 miljoner invånare är ett av Europas viktigaste länder. Men valet där äger rum i en desillusionerad stämning. Det finns ett djupt missnöje över tillståndet i nationen och samtliga höga politiker ses allmänt som korrupta.

Dysterheten förstärks av det ekonomiska läget. Den internationella finanskrisen har slagit exceptionellt hårt mot Ukraina. Bruttonationalprodukten sjönk före året med närmare 15 procent och statsfinanserna är i mycket dåligt skick.

För fem år sedan, när den orangea revolutionen hade segrat, var det nog få som trodde att nästa presidentval skulle komma att utspela sig mot en sådan bakgrund. Då rådde en sprittande - kanske naiv - optimism på många håll i Ukraina och i västerländska huvudstäder. Nu, menade man, var Ukraina på rätt väg, innebärande ekonomiska och politiska reformer och ett närmande till väst, allt med folkligt stöd.

I dag återstår alltså nästan ingenting av detta. Valet kan bli en repris på den orangea revolutionen - fast körd baklänges.

I det förra presidentvalet hösten 2004 stod Viktor Janukovitj, maktapparatens man, mot oppositionens kandidat Viktor Jusjtjenko.

Efter två röstomgångar förklarade valkommissionen Janukovitj som vinnare vilket omedelbart resultaterade i massiva protester i framförallt landets västra delar. Jusjtjenkos anhängare var övertygade om att det hade genomförts valfusk och tiotusentals demonstranter ockuperade det centrala torget i huvudstaden Kiev.

Deras symbolfärg var orange och så föddes namnet på revolutionen. Jusjtjenko själv var lite träig så den som verkligen kom att elda massorna var hans allierade Julia Tymosjenko.

Till slut gav högsta domstolen oppositionen rätt: Det hade förekommit valfusk, valet gjordes om och nu segrade Viktor Jusjtjenko med bred marginal. Tymosjenko blev premiärminister.

Men de fem åren sedan dess har inte blivit någon dans på rosor för de orangea. Den politiska situationen har varit konstant turbulent och med undantag för några korta perioder har Jusjtjenko och Timosjenko inte alls kunnat dra jämnt. Det har delvis handlat om politiska motsättningar men också om att bägge velat positionera sig inför årets presidentval.

Samtidigt har Janukovitj ingalunda försvunnit ut i kulisserna, vilket man kanske hade kunnat tro efter det generande valfusket. Tvärtom har han stärkt sin ställning. Under en period har han varit premiärminister och med hjälp av amerikanska PR-konsulter har han också med viss framgång lyckats slipa av sin fyrkantiga framtoning.

I valet den 17 januari ställer arton kandidater upp och samtliga tre huvudpersoner från hösten 2004 är med. Men nuvarande presidenten Viktor Jusjtjenko kan man nog avskriva direkt. Enligt opinionsundersökningarna kommer han bara att få några få procent. Han får göra en snöplig sorti.

Det mesta, för att inte säga allt, handlar istället om paret Janukovitj-Timosjenko.

Viktor Janukovitj, 59, har i en rad opinionsundersökningar fått kring 30 procent av rösterna. Han ser ut och talar som en traditionell sovjetisk pamp. Janukovitj kommer från den ryskdominerade östra delen av Ukraina och han har sin bas i industristäderna där.

Många ser honom och hans parti, Regionpartiet, som en politisk företrädare för storföretagen, även om han också har förankring bland vanliga löntagare. I förra valet fick han öppet stöd från Ryssland men denna gång har Moskva legat lägre. Janukovitjs modersmål är ryska och han talar fortfarande ganska knackig ukrainska.

Julia Tymosjenko, 49, nu premiärminister, har enligt prognoserna stöd av runt 20 procent av valmanskåren. Meningarna går isär om hon är en effektiv administratör. Tymosjenkos parti, BJUT, brukar vanligen beskrivas som liberalt men det är en etikett som betyder ganska lite i dagens Ukraina.

Tymosjenko har en framtoning som något slags modern variant av en ukrainsk bondkvinna, men i själva verket har också hon sina rötter i det ryskdominerade industribältet i öster. Hennes största stöd nu finns dock i de mer genuint ukrainska områdena i väster liksom i Kiev.

Tymosjenko har också ett förflutet inom den ukrainska gasindustrin och hon antas där ha samlat på sig en förmögenhet.

Två andra kandidater som möjligen kan komma att spela en viss roll är nuvarande talmannen Volodymyr Lytvyn och tidigare talmannen Arsenij Jatsenjuk.

Om ingen av de 18 presidentkandidaterna får 50 procent i första valomgången, och det verkar otroligt, så blir det en andra avgörande omgång den 7 februari. Där kommer de två som fått flest röster att få delta. Allt tyder alltså på att det blir just Julia Tymosjenko och Viktor Janukovitj och ska man tro opinionsundersökningarna så blir det Janukovitj som vinner, i så fall en ganska remarkabel comeback.

Men dit är det förstås långt, det politiska läget är osäkert och väldigt många väljare har ännu inte bestämt sig.

Trots olika ideologiska rubriceringar så är det svårt att hitta några uppenbara skillnader mellan de två när det gäller praktisk politik. Bägge är utpräglat pragmatiska politiker. Ukrainsk politik bestäms dessutom mer av maktstrider än av ideologiska övertygelser.

I brist på klara politiska skillnader har valrörelsen i mycket kommit att präglas av grov smutskastning. Ett annat tydligt inslag är generösa populistiska löften.

Men det som omvärlden kanske mest fokuserar på är vad valet kommer att innebära för Ukrainas utrikespolitiska orientering.

Den hittillsvarande presidenten Viktor Jusjtjenko har satsat allt på att förankra Ukraina i västlägret, medlemsskap i försvarsalliansen NATO och EU har varit det stora målet. Till en början togs han också mycket väl emot där, men begeistringen har avtagit en del på senare tid.

I gengäld har förbindelserna med Ryssland gått från dåligt till sämre och närmar sig sämst. Ledningen i Moskva har officiellt sagt upp kontakterna med Jusjtjenko och inväntar bara hans efterträdare.

För Moskva spelar det nog ingen roll om det blir Janukovitj eller Tymosjenko. Janukovitj har sina traditionella band med Ryssland, Tymosjenko har visat att hon har lätt att samarbeta med Kreml, till exempel i olika gasförhandlingar.

Bägge två kan väntas lägga tankarna på NATO-medlemsskap på hyllan. I så fall går de också folkopinionen till mötes, en lång rad undersökningar visar på starkt motstånd mot en anslutning till västalliansen. Däremot kommer bägge två sannolikt att fortsätta försöken att närma sig EU på olika sätt.

Både Janukovitj och Tymosjenko kan alltså förväntas normalisera relationerna med Ryssland inom ramen för en politik som går ut på att balansera mellan öst och väst. Det betyder naturligtvis inte alls att alla besvärliga tvisteämnen mellan Moskva och Kiev försvinner direkt. Mycket hänger också på hur de ryska politikerna agerar. Kommer de, vimmelkantiga av segeryra om Jusjtjenko försvinner, att kräva ytterligare anpassning från Ukrainas sida?

De ryska ledarna har aldrig accepterat att Ukraina för en uttalat antirysk politik. Men kommer de att acceptera att Ukraina på en och samma gång eftersträvar goda förbindelser med Moskva och driver en genuint sjävständig politik? Många politiker i Moskva har fortfarande svårt att inse att "Lill-Ryssland" är en internationellt erkänd suverän stat med allt vad det innebär.

Sten Sjöström
sten.sjostrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista