1 av 3
Storbritannien har provborrat efter olja vid Falklandsöarna. Foto: Scanpix.
2 av 3
Tillfångatagna argentinska soldater 1982. Foto:Scanpix.
3 av 3
Margaret Tatcher. Foto: Cathal McNaughton/Scanpix.

Bakgrund Argentina: Ny tvist om Falklandsöarna

Ett nytt ordkrig har brutit ut mellan Argentina och Storbritannien om de länge omtvistade Falklandsöarna i Sydatlanten sedan brittiska bolag nu börjat borra där efter olja.

Både Argentina och Storbritannien har territoriella anspråk på ögruppen och utkämpade 1982 ett blodigt krig om öarna som invaderats av den dåvarande militärjuntan i Argentina. Kriget varade bara tre månader men kom att påverka båda ländernas historia.

Det var som en explosion av nästan hysterisk nationalism vid kajplats 8 i Southampton den 11 juli 1982 då trupptransportfartyget Canberra återvände hem med 2 000 man ur den brittiska expeditionskåren som deltagit i kriget om Falklandsöarna.

Jag hade parkettplats och såg ute i hamnen tusentals nöjesbåtar som tutade och signalerade, bogserbåtar som sköt kaskader med sina vattenkanoner, i luften svepte formationer från Royal Air Force i våg efter våg och spred de brittiska färgerna över himlen, militärorkestrar spelade och glädjegråtande fruar, fästmör, barn och föräldrar kastade sig om halsen på sina hemvändande hjältar.

Nationalismen flödade över alla bräddar och de brittiska prestationerna i kriget beskrevs som jämförbart med det yppersta som nationen utfört i form av krigiska bravader; el Alamein eller Arnhem under andra världskriget, ja rent av Agincourt där britterna slog fransmännen i hundraårskriget 1415.

I verkligheten var mycket i detta krig inte alls särskilt heroiskt. Fem brittiska soldater sköts av misstag av sina kamrater, de elektroniska eldriktningssystemen förmådde ofta inte att skilja på fientligt flyg och fiskmåsar och inte färre än sex brittiska krigsfartyg fick direktträffar av argentinska bomber som aldrig detonerade. Det kunde ha gått hur illa som helst för britterna.

Dessutom var kriget sannolikt fullständigt onödigt. Redan i slutet av januari hade kaptenen på patrullfartyget Endurance rapporterat att Argentina verkade förbereda en militär aktion. Men premiärminister Thatcher försäkrade i ett privat brev till en bekymrad konservativ parlamentsledamot att de 75 marinsoldaterna vid Port Stanley var fullt tillräckligt för att avskräcka från en argentinsk invasion.

En annan fråga hon aldrig undkom var om britterna tillräckligt tydligt gjort klart för Argentina att en invasion skulle leda till krig. Som Economist en gång skrev (fritt översatt): om du tänker ge någon en smäll på käften, varna först så kanske du slipper.

Utrikesministern Lord Carrington tog sitt ansvar för den underlåtelsen och avgick.

Argentinska trupper hade invaderat Falklandsöarna den 2 april. Argentina styrdes vid den här tiden av en militärjunta ledd av generalen Leopoldo Galtieri. Juntan hade en utpräglad nationalistisk agenda och inlemmandet av Las Malvinas (det argentinska namnet på Falklandsöarna) inom fosterlandets hägn sågs som ett rättmätigt krav av såväl argentinsk allmänhet som härskande militärjunta.

Den gängse uppfattningen är att tidpunkten för invasionen styrdes av inre oroligheter i Argentina. Genom detta rättmätiga återtagande av vad man alltjämt i Argentina anser är brittiskt stöldgods hoppades juntan kunna avleda uppmärksamheten från landets inre omständigheter.

Den exakta tidpunkten anses ha påverkats att en kris på Falklandsöarnas grannö Sydgeorgien där britterna börjat göra livet surt för ett antal argentinska skrothandlare som britterna hävdade inte hade rätt att vara där.

I det tio veckor långa krig som följde förlorade britterna 255 man, Argentina 655, av vilka nästan hälften förlorades i den kontroversiella brittiska sänkningen av kryssaren General Belgrano. Den befann sig utanför den krigszon som britterna utropat och var på väg bort från konfliktområdet men sänktes ändå.

Britterna förlorade sex fartyg och 25 flygplan och helikoptrar och som nämnts fler än 250 man. Men segern hängde på en skör tråd och kan ha avgjorts av den hjälp britterna fick av tre länder; Pinochets Chile, Mitterands Frankrike och Reagans USA.

Chile blev en viktig spionbas för britterna och band genom de spända relationerna med Argentina stora argentinska truppstyrkor som annars hade kunnat sättas in på Falklandsöarna. Franrike levererade vapen, främst de för sin tid avancerade Exocet-robotarna. USA bidrog, med försvarsminister Weinberger som främste tillskyndare, med bland annat ett uthyrt hangarfartyg.

Kriget blev en avgörande händelse i både Argentinas och Storbritanniens moderna historia. För Argentinas del ledde kriget till militärjuntans fall och i förlängningen ett steg i demokratisk riktning.

För Storbritannien blev krigsframgången en revansch för allt inflytande som förlorats i världspolitiken från 1945 och framåt, därmed kunde premiärminister Margaret Thatcher befästa och förlänga sin politiska maktposition.

Falklandsöarna, med två huvudöar, västra och östra, och en sammanlagd yta som tre gånger Gotlands ligger i Sydatlanten, nordost om Sydamerikas sydspets, inte fullt 500 km från den argentinska och chilenska kusten och ungefär 1000 km från Antarktis. De har lite drygt 2 000 invånare som lever gott (BNP/capita mer än 50.000 dollar) på fiskerätter som säljs och fårnäringen.

Vem som egentligen har rätt till ögruppen har aldrig prövats i internationell rätt. FN säger kort och gott att de är "omtvistade" och finns med på listan över icke självstyrande områden som hanteras av FN:s särskilda kommitté' för avkolonisering.

Britterna hävdar att dess överhöghet (sedan 1833) bara kan kullkastas om öarnas invånare i folkomröstning beslutar att de inte längre vill vara britter, enligt FN-stadgans principer om folkens rätt till självbestämmande (samma princip som gäller för Gibraltar).

Så tills vidare är den brittiska drottningen statsöverhuvud och har sin guvernör i huvudstaden Port Stanley, även om en kommitté i underhuset 1984 kom till slutsatsen att den inte var förmögen att komma till en "kategorisk slutsats" om giltigheten i de brittiska överhetsanspråken.

Argentina baserar sina krav på geografisk närhet och historia, att en liten spansk bosättning var där från 1774 till 1811 och när det spanska Rio de la Plata 1816 blev det självständiga Argentina övertogs därmed anspråken på Falklandsöarna. Det var den bosättningen som kördes bort av britterna 1833.

Men som alltid är det vanskligt med gamla bomärken; vem som såg vad först och vem som satte en flagga på vilken plats och vem som orättmätigt körde bort den andre.

När Columbus "upptäckte" Amerika förklarade påven, som var spanjor, att hela Amerika tillhörde Spanien, för att Columbus hade sett det först.

Historien är komplex. Såväl Frankrike som Storbritannien, Spanien och Argentina har vid olika tidpunkter hävdat besittningsrätt och upprättat och övergivit bosättningar.

Argentina har det numera inskrivet i sin grundlag att öarna är deras. Men, till skillnad från 1982 års militärjunta, deklareras samtidigt politiskt att öarnas status ska avgöras fredligt med diplomati.

I en långtgående diplomatisk manöver kräver sålunda Argentina rätten till hela kontinentalsockeln som Falklandsöarna är en del av och som sträcker sig ända ner till Antarktis. Och britterna har å sin sida antagit en ny grundlag för Falklandsöarna som gjort invånarna till fullvärdiga brittiska medborgare (tidigare hade dom inte rätt att bosätta sig i Storbritannien) med självstyre under den brittiska kronan.

På den återupptagna brittiska provborrningen efter olja, sex hål borrades 1998, utan att man fann något, har Argentina svarat med kravet att fartyg måste ha argentinskt tillstånd för att passera i vatten mellan Argentina och Falklandsöarna, dock utan att precisera straff för underlåtelse.

Kampen om olja och andra råvaror hårdnar, också i Sydatlanten.

Bengt Therner
bengt.therner@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".