1 av 6
Valaffisch med reklam för Nouri al-Maliki i Bagdad. Foto: Karim Kadim/Scanpix.
2 av 6
Foto: Alaa al-Marjani/Scanpix.
3 av 6
4 av 6
Foto: Nabil al-Jurani/Scanpix.
5 av 6
Foto: Jared Eastman/Scanpix.
6 av 6

Mycket står på spel när Irak går till val

Den 7 mars går Irak till val, det andra sedan den USA-ledda invasionen 2003. Valet betraktas som ett prov på om Iraks unga och spröda demokrati är hållbar, dess förmåga att upprätthålla säkerheten och av förutsättningarna för försoning mellan landets etniska och religiösa grupperingar efter åren av blodigt våld.

Det är mycket som står på spel, inte bara för Irak.

Demokrati var ju det tredje skälet för den USA-ledda koalitionen att ge sig på Irak. Det första skälet, det om massförstörelsevapnen, föll platt till marken. Det andra, att göra sig av med diktatorn Saddam Hussein, är genomfört. Det tredje, att ge Irak en demokrati som med sitt exempel skulle bidra till demokratisering av hela Mellersta östern, prövas nu ännu en gång.

Den svenska utrikesministern Carl Bildt har invigt en ny svensk ambassad i Bagdad och skriver på sin blogg optimistiskt att situationen förbättrats på ett närmast remarkabelt sätt, att förfärande terrorattacker "förvisso" fortfarande förekommer, men att livet har återvänt och att en form av lugn trots allt infunnit sig.

De för sju år sedan invaderande militära styrkorna håller på att ge sig iväg. Enligt Brookings Institutet är det fortfarande omkring 130 000 amerikanska soldater i landet, men senare i år ska de ha reducerats till 50 000 för att vid slutet av 2011helt dragits tillbaka. Afghanistan väntar.

Även om flera blodiga terroristattentat genomförts de senaste månaderna är trenden tydlig, antalet dödade, militära som civila, fortsätter att falla. Iraq Body Count, som håller räkning, säger att 4 644 civila dödades i fjol i politiskt motiverat våld mot 9 217 under året dessförinnan. Båda talen avsevärt färre än under det värsta året 2007 då 27 599 rapporterades ha dödats.

Siffrorna är sannolikt inte hela sanningen, det finns andra sätt att räkna på än Iraq Body Counts metod, att räkna de offer som rapporteras i Iraks tidningar, men tendensen betvivlas inte.

Dock, detta fortfarande förfärande våld är nationens främsta utmaning och viktigaste valfråga. Även om Bildt anser att "livet återvänt" är det plågsamt och besvärligt för många. Arbetslösheten är omfattande liksom bristen på basal samhällsservice som elektricitet, vatten och hälsovård.

De mest dramatiska nyhetsbyråformuleringarna talar om att valet "kan ge fred eller kaos", att det kan leda landet mot försoning och välstånd eller leda till det inbördeskrigsliknande blodiga sekteristiska kaos som rådde åren närmast efter Saddam Husseins störtande. Andra talar om valet som en "milstolpe" på vägen mot demokrati, åter andra befarar att valet blir en vändpunkt, åt fel håll.

Den stora skillnaden mot det förra valet 2005 är att de tidigare maktbärande, den sunniarabiska minoriteten deltar. Det valet bojkottades. Nu ser det ut som om det ska gå att få de på allvar med i den politiska processen samtidigt som shiamuslimerna är politiskt mer splittrade än då.

Det nya parlament som ska väljas utökas från 275 till 325 ledamöter. Av landets cirka 30 miljoner invånare är cirka 18 miljoner registrerat som röstberättigade. Registreringen har gjorts automatiskt i samband med utdelande av matransoner. FN har lett utbildningen av 200 000 inhemska valobservatörer från främst olika frivilligorganisationer.

Omkring 1,4 miljoner irakier i exil i 16 andra länder är också röstberättigade. Fler än 6 500 kandidater tävlar om de 325 platserna. Valet är öppet i den meningen att man kan rösta på antingen parti eller person och parti. Det finns särskilda regler som garanterar representation för minoriteter, som landets kristna, och att det ska vara minst 25 procent kvinnor i parlamentet.

Enligt den senaste opinionsundersökningen är valets två huvudmotståndare den sittande premiärministern Nuri al-Maliki och den tidigare premiärministern (i den första interimsregeringen) Ayad Allawi.

De flesta intressegrupperingar driver egna partier som mer eller mindre lösligt organiserat sig i valallianser och maktblock. Malikis koalition (State of Law Coalition) antas vinna med 29,9 procent mot 21,8 procent för Allawis allians (Al-Iraqiya) och 17,2 procent för en allians (Iraqi National Alliance) under inflytande av den radikale Moqtada al-Sadr. Tio procent sa att de skulle rösta på den kurdiska alliansen (Kurdish Alliance), fem procent på Inrikesministern Jawad Bolanis allians (United Iraqi Alliance).

Premiärminister Maliki har samlat ihop en ganska bred koalition runt sitt eget shiamuslimska Dawa-parti med sunnitiska stamhövdingar, shiamuslimska kurder, kristna och oberoende.

Den främste utmanaren, den tidigare premiärministern Allawi, har i sin koalition samlat sunniaraber och sekulära shiamuslimer men har drabbats av ett bakslag då flera av hans kandidater förbjudits ställa upp med motiveringen att de haft för nära band med Saddam Husseins gamla Bath-parti.

Som opinionsundersökningen antyder verkar ingen av de här två få tillräckligt med röster för egen majoritet utan att skapa nya koalitioner, en process som antas bli en politisk gyttjebrottning som kan pågå större delen av våren och därmed ge ett maktvakuum i landet.

Malikis nuvarande regering är en medveten sörja av grupperingar och intressen vilket enligt kritiker har lett till ineffektivitet, usel allmän service och säkerhetsbrister på grund av den ömsesidiga inbördes misstänksamheten och det dåliga samarbetet i regeringsarbetet.

Det kan ha sina poänger i Irak att ha en regering som återspeglar många av det politiska kalejdoskopets komponenter, men, som erfarenheten visat, också nackdelar.

Nästa regering kan glädja sig åt växande inkomster från alla de oljekällor som auktionerades ut i fjol till internationella oljekonglomerat, mer osäkert är hur mycket av inkomsterna som sipprar ner till folket.

Just korruption i förening med inkompetens i den senaste regeringen antas, styrkt av opinionsundersökningar, leda till väsentligt lägre valdeltagande än förra gången. 

Redan långt före invasionen 2003 fanns det enligt Thomas Friedman i New York Times "en olustigt gnagande undran" om Irak var som det var därför att Saddam Hussein var som han var, eller om det var tvärtom, om Saddam Hussein var som han var därför att Irak var som det var.

Inte heller det här valet antas ge mer än en antydan till svar. Det dröjer förmodligen länge innan vi vet om Iraks nya demokrati kan tygla nationens kulturella, etniska och religiösa spänningar eller om alla dessa disparata sekter sänker det demokratiska experimentet.

Bengt Therner 
bengt.therner@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".