Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..

Bakgrund Kina: Så styrs jordens folkrikaste land

1 av 8
Förbjudna staden i Peking. Arkivfoto: Pontus Lundahl/Scanpix.
2 av 8
3 av 8
4 av 8
5 av 8
6 av 8
7 av 8
8 av 8

De flesta känner nog till att USA:s vicepresident heter Joe Biden. Men hur många vet att Kinas vicepresident heter Xi Jinping? Eller att varken han eller premiärminister Wen Jiabao är nummer två i successionsordningen i Kina?

Kina är världens folkrikaste land och en supermakt i vardande men dess ledare och maktkampen dem emellan är för de flesta utomstående höljt i dunkel.

Det politiska systemet på nationell nivå i Kina är, något förenklat, tredelat mellan staten, kommunistpartiet och Folkets Befrielsearmé (PLA, Peoples Liberation Army).

I praktiken är det dock kommunistpartiet som har kontroll över både staten och de väpnade styrkorna. De flesta maktpositioner inom staten och militären är ockuperade av medlemmar i kommunistpartiet.

Förhållandet mellan partiet och staten är minst sagt intrikat. Det finns två parallella politiska strukturer där de olika instanserna inom stat och parti inte bara ofta har mycket snarlika namn, utan även till stor del består av samma personer.

Till exempel kontrolleras PLA av den statliga centrala militärkommissionen, men även kommunistpartiet har en central militärkommission. Båda kommissionerna har Hu Jintao som ordförande men partiets instans är, som i de flesta andra fall, den mäktigare av de två.

Ett annat exempel är den nationella regeringen. Den leds av premiärminister Wen Jiabao och har formellt sett den verkställande makten i Folkrepubliken Kina.

Men även om regeringen innehåller en uppsjö av ministrar, alltifrån utrikesminister och försvarsminister till järnvägsminister och vattenresursminister, är det inte hos regeringen den verkliga makten i Kina vilar.

Den ligger istället hos en liten grupp om nio män i kommunistpartiets absoluta topp. Till denna grupp av mer eller mindre grå eminenser som styr över en femtedel av världens befolkning återkommer texten lite längre ned.

Först är det dock nödgat att mycket kort förklara lite om den parlamentariska strukturen i Kina. Ty i sedvanlig ordning finns det egentligen i praktiken två parlament.

Det statliga parlamentet kallas Nationella folkkongressen, och består av knappt 3 000 ledamöter. Kongressen inkluderar faktiskt, förutom kommunistpartiföreträdare, även företrädare för ett antal småpartier, som tillåts existera av kommunistpartiet för att bevisa att viss opposition faktiskt tillåts.

Det behövs knappast någon djupare analys för att förstå att även dessa partier givetvis i stort sett helt styrs av kommunistpartiet. I folkkongressen ingår även representanter för alla Kinas drygt femtio etniska minoriteter.

Den nationella folkkongressen är formellt sett Kinas högsta lagstiftande församling och politiska organ. Kongressen är dock inte ett parlament av det slag medborgare i västvärlden är vana vid.

Den sammanträder enbart cirka två veckor om året. Dess ledamöter är vidare utsedda uppifrån och inte i några allmänna val.

Kongressen beslutar, förutom det formella igenomklubbandet av lagförslagen, även om vilka personer som ska tillsättas på ministerposterna och på de högsta statliga befattningarna så som president och premiärminister. Dessa väljs för mandatperioder om fem år.

I praktiken har dock kommunistpartiets ledarskap i förväg bestämt vilka som ska väljas. På samma sätt godkänner folkkongressen enbart formellt de lagar som kommunistpartiet redan har bestämt att den ska godkänna.

Vart femte år sammanträder även det andra "parlamentet", kommunistpartiets nationella kongress. Denna kongress är av betydligt större vikt i Kina än folkkongressen, inte minst för att den tillsätter de högsta positionerna inom partiet.

Men även resultaten av denna kongress är i stort sett helt uppgjorda av det kommunistiska toppskiktet i förväg. För att bli en framgångsrik kinesisk politiker handlar det inte om att vara bra på att kampanja, som i väst.

Det som tveklöst är viktigast är istället att vara ett fenomen på att odla personliga kontakter, att undvika känsliga klavertramp som skapar fiender, och att manövrera sig igenom det extremt känsliga politiska klimatet. Gör man det, så har man kanske en chans att skaffa sig tillräckligt med polare för att bli invald i någon av kommunistpartiets högsta cirklar.

Kommunistpartiets kongress väljer ledamöter till partiets centralkommitté. Centralkommittén utser sedan en politbyrå, som brukar uppgå till drygt 20 personer. Men än har vi inte nått toppen. Ty politbyrån utser i sin tur en stående kommitté. Och det är här, i "Kinas kommunistiska partis centralkommittés politbyrås stående kommitté", som vi hittar den verkliga makten i Kina. Det är här vi finner de nio.

Den stående kommittén leds av centralkommitténs ordförande, en post som för närvarande innehas av Hu Jintao. Detta är dock givetvis inte den enda post Hu innehar. Han är även ordförande för folkrepubliken (på kinesiska är den formella titeln inte "president" utan just "ordförande"); kommunistpartiets generalsekreterare, samt som tidigare nämnts ordförande för både statens och partiets militärkommission.

Allt som allt ger detta honom den informella titeln som "högste ledare" i folkrepubliken. Som sådan är han den fjärde sedan den kommunistiska segern i inbördeskriget 1949.

Han har föregåtts av, i kronologisk ordning: Mao Zedong, Deng Xiaoping och Jiang Zemin.

Märk väl att den "högste ledaren" inte tvunget behöver ha titeln "president". Deng Xiaoping var till exempel aldrig president, och många menar att han behöll sin position som "högste ledare" även de närmaste åren även efter det att Jiang Zemin tillträtt på posten som president (eller som det heter "ordförande för folkrepubliken").

I Kina betyder de formella titlarna som sagt mindre än ens personliga relationer och kontaktnätverk, på kinesiska kallat guanxi.

I den stående kommittén återfinns även premiärminister Wen Jiabao och den mindre kände vicepresidenten Xi Jinping.

Ingen av dessa är dock nummer två i successionsordningen i Kina. Det är istället Wu Bangguo, vars officiella titel är "ordförande för Nationella folkkongressens stående kommitté".

Xi Jinping har gjort en kometkarriär inom partiet och spås av många vara den som kommer att efterträda Hu Jintao som president och högste ledare vid kommunistpartiets nästa kongress, som kommer att hållas 2012.

Detta är dock på intet vis en självklarhet. Maktkampen mellan olika fraktioner inom kommunistpartiet sträcker sig nämligen hela vägen upp i politbyråns stående kommitté.

Partiet är långt ifrån den helt eniga entitet det utåt sett vill framställa sig som.

De olika maktkonstellationerna har givetvis förändrats över årens lopp sedan folkrepublikens grundande, men de senaste decennierna har den präglats av framförallt splittringen mellan de politruker som har sin bakgrund i Shanghai (de behöver inte nödvändigtvis vara födda där) och de som informellt tillhör "ungdomsförbundsfraktionen", som har tagit sitt namn från partiets ungdomsförbund.

Ledaren för "Shanghai-klicken" bedöms fortfarande vara Jiang Zemin. Ledaren för ungdomsförbundsfraktionen är Hu Jintao. Även Wen Jiabao ingår i denna.

Det är futilt att här i detalj försöka förklara de båda gruppernas politiska ståndpunkter. De har givetvis inga gemensamma program, utan styrs som sagt mer av personlig lojalitet än av gemensamma politiska värderingar.

Kort kan dock sägas att "Shanghaiklicken" i högre grad förespråkar marknadsanpassning, avregleringar, ekonomisk tillväxt och en fokusering på de östra kustområdena.

Ungdomsförbundsfraktionen delar givetvis uppfattningen att den ekonomiska tillväxten är helt essentiell för kommunistpartiets fortsatta maktinnehav, men vill även ha större fokus på landets nu eftersatta inre, västliga delar.

Några renläriga maoister eller kommunister finns det med all sannolikhet inte kvar i kommunistpartiets topp. De är samtliga kapitalistiska marknadsförespråkare, oavsett vilken fraktion de må tillhöra.

Det kinesiska kommunistpartiet har insett att kommunismen inte fungerar, men att byta namn är i dag fullständigt otänkbart.

På pappret har de kinesiska ledarna döpt sitt nya ekonomiska system, i sann Orwellsk "dubbeltänk"-anda, till "marknadsekonomi med socialistiska förtecken", alltså en "socialistisk kapitalism". Men inte ens de kinesiska medborgarna själva går på det ordvrängeriet.

Övergången till marknadsekonomi är i sig ett resultat av en tidigare kamp mellan olika fraktioner inom partiet.

Efter att Mao Zedong hade dött 1976 följde en två år lång kamp mellan de som förespråkade en öppning mot omvärlden och de som i stort ville fortsätta följa Maos principer.

Deng Xiaoping gick som bekant segrande ur den striden och det är resultatet av hans seger i maktkampen som har gjort att Kina så fort har blivit så rikt och mäktigt och som lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom.

Fraktionskampen inom det kinesiska kommunistpartiets toppskikt påverkar således i allra högsta grad hela världen. Ändå är ytterst lite känt om denna dunkla process. Dock kan sägas att kampen i dag är långtifrån så blodig som den en gång varit.

De olika fraktionerna vet att de måste samarbeta, annars slits partiet sönder och det är varje hög partiföreträdares värsta mardröm, oavsett vilken fraktion de må tillhöra.

Samtidigt skördar striden sina offer. Ett exempel på det är Cheng Liangyu, som inte var något mindre än partisekreterare för kommunistpartiet i Shanghai och alltså stadens högst rankade ledare och även medlem i politbyrån för hela det nationella partiet.

2006 arresterades han och anklagades för inblandning i en korruptionsskandal där miljarder yuan (den kinesiska valutan heter officiellt Renminbi = RMB, men kallas allmänt för yuan) hade förskingrats.

Cheng dömdes till 18 års fängelse, men det råder föga tvivel om att åtalet och domen mot honom var ett resultat av att ungdomsförbundsfraktionen ansåg att han varit alltför högljudd i sin kritik mot Hu Jintao.

Omvärlden gör nog klokt i att hålla ett nära öga på maktförhållandena inom det kinesiska kommunistpartiet, för i takt med att Kina blir allt mäktigare ökar även betydelsen av partiets interna maktkamper för resten av världen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".