Staffan Sonning och hans älskade påse. Foto: Titti Åström
p1-morgon

Påsen som revolutionerade resandet

Stockholm onsdag och jag är kär i en plastpåse. Den är i tjock genomskinlig plast och den är gjord för hårda tag, armerad med ett rutnät av nåt slags tråd. Den går att öppna och stänga med hjälp av ett blixtlås i raffinerat svart. Och den har revolutionerat mitt resande liv.

Saken är nämligen den att jag är trygghetsnarkoman. När jag åker iväg på reportageresa ska ingen tänkbar koppling vara mig främmande. Jag har med sladdar och kopplingsdon så jag kan förena varenda tänkbar elektronisk manick, oavsett hur uttagen ser ut.

Det finns många slags uttag. Mycket sladd blir det.

Men mina sladdrullar ses inte med blida ögon av dom hårdhudade säkerhetsvakter som sitter och tittar på röntgenbilder av mina väskor när jag ska igenom flygplatsernas säkerhetskontroller.

Fram till plastpåsens era, har min väska regelmässigt skickats tillbaka till mig på fel sida av röntgenmackapären för uppackning av varenda sladd. Och regelmässigt hände det när jag hade tio stressade och allt mer irriterande blivande passagerare i kön bakom mig.

Sladdar är känsliga tingestar. Man ska inte vara stressad när man hanterar dom. Då trasslar dom till sig i protest. Och har man då väldigt mycket sladd - blir det till slut ett väldigt stort trassel. Särskilt om flygresan innehåller en eller två mellanlandningar med tillhörande nya säkerhetskontroller.

Det är ingen bra början på reportageresan att tvingas ägna en timme åt att försöka bringa ordning i skatboet.

Och nu: Entré den armerade plastpåsen med blixtlås. Där ligger sen ett par veckor tillbaka mina sladdar snyggt ihoprullade och trivs trasselfritt. Det är ett ögonblicks verk att ta fram hela sladdförrådet för vederbörlig granskning.

Jag har fått åtminstone en liten livskvalitéhöjning i säkerhetskontrollernas elände. För ett elände är det. Och jag funderar allt oftare på hur effektiva dom egentligen är.

Otaliga är dom nagelsaxar jag blivit av med sen dom legat och gömt sig i mitt handbagage. Det kan jag till nöds förstå, även om jag inte kan se annat än att man kan orsaka värre skada med en penna om man skulle vara mordisk flyplanskapare. Pennor slinker dock fortfarande igenom som väl är.

Men härom resan hade jag skärpt till mig och köpte en nagelknipsare istället för en sax. Ni vet en sån där pytteliten mojäng som liksom biter av naglarna om man lyckas begripa hur den fungerar. Nähä då! Den fann inte heller nåd i säkerhetskontrollen. Det var bara att lämna den i därför avsedd soptunna. Jag har grubblat sen dess på vilket mordiskt sätt en dylik tingest skulle kunna användas: Flyg till PyongYang, annars knipsar jag dig!

Och nu ska vi snart nakenskannas lite här och där. Det finns tydligen en mojäng som fungerar som dom där röntgenglasögonen dom skröt om i Hobbex-katalogen när jag var barn som man skulle kunna titta genom flickornas kläder med. Nu är nakenskanning på väg in på bred front tack vare den misslyckade kalsongbombaren med sprängmedel i skrevet. Och det trots att flera experter hävdat att nakenskanning fungerar mot det mesta, men troligen inte mot just kalsongbomber.

I mina svartaste stunder misstänker jag att syftet nog snarast är att hålla oss lagom oroliga.

Staffan Sonning, för P1-morgon på hemmaplan
staffan.sonning@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".