Möte över järnridån

 En gång för länge sedan fanns ett land som hette Jugoslavien med en kuststad som hette Cavtat. Där möttes öst och väst på en campingplats 1967. Fyra flickor i tioårsåldern en ungersk, en belgisk, en jugoslavisk och en svensk lekte intensivt i två veckor. Två av flickorna blev brevvänner, trots att de inte kunde varandras språk. Men tack vare en ungrare som flytt till Sverige 1956 kunde de brevväxla med hans översättningar mellan raderna, tills de båda lärt sig ett gemensamt språk - tyska. 

Idag 43 år senare har jag suttit och läst mina brev till Katalin i hennes hus i Budapest. Läst och skrattat om frågorna jag som tonåring ställde om det fanns böcker om narkotika i hennes skola, om meningen med livet och om hon konfirmerat sig. Och mina svar, nej pionjärer hade vi inte i Lidköping och det finns nog inte i Sverige heller. Och vad tror hon om Amerika? Dit tänkte jag mig åka för att studera och se om det var sant det de sa i Sverige att de förtryckte negrer där. Jag skrev negrer, inte svarta. Två barns världar på var sida om järnridån, även om Ungern var öppnast av alla östeuropeiska länder. Mycket i breven handlade om skolan, vi jämförde musik, filmer och tvprogram. I Sverige såg jag tjeckiska, ungerska och ryska filmer på tv, men amerikanska och svenska på bio. Katalin och jag har skrattat hela kvällen åt våra brev .

 Vi har tittat på diabilder från när vi första gången träffades igen som 17 åringar. Hon fick resa ut via Östtyskland med tåg, men jag som skulle följa med henne tillbaka fick ta tåget via Västtyskland.

  Idag när Ungern fått ett nationalistiskt, främlingsfientligt parti i parlamentet, Jobbik. Ett parti som hävdar att det bygger på EN europeisk gemensam identitet, europeer som påstås ha samma kultur, ras och religion kristendomen. Då tänker jag på hur de som hyllar Jobbik verkar ha hoppat över den kommuniststyrda öststatsbiten av sin egen historia, den när igen religion tilläts, ingen konfirmerade sig och alla barn tillhörde pionjärerna, då när alla måste läsa ryska i skolan. Katalin läste tio år, men vägrar prata ryska än idag. Går det bara att klippa ur de nära 50 årens erfarenhet och upplevelser?

  Vi har de gamla breven kvar som bevis på skillnaderna, som fanns då. Idag har vi det mer lika materiellt sett, men vi ser saker på olika sätt, vår uppväxt har präglat oss, det märks idag när vi pratar och en del svar finns i de gamla breven som vi skrattat så åt. En dag ska vi åka tillbaka till Cavtat, Katalin och jag och se om vi känner igen oss i det som idag inte alls är Jugoslavien utan heter Kroatien.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista