Korrespondentbloggen

Hur var det att vara med på fredsprisutdelningen?

Det har flera personer undrat efter evenemanget i Oslo. "Jag tittade efter dig i TV-sändningen.", har några, som vet hur jag ser ut, sagt.

Ja, sanningen att säga så var utdelningen av Nobels Fredspris ungefär som att vara funktionär på en allsvensk match för Gefle IF.

Man ska vara där långt i förväg för att förbereda, man varken ser eller hör särskilt bra och det är ingen idé att titta på TV-bilderna efter en eftersom TV-kamerorna aldrig riktas åt det hållet där man själv är.

Visserligen stod jag inte bakom kortsideläktaren, som när jag stått i kiosken på Gefle IF:s hemmaplan Strömvallen, utan på en balkong ovanför själva ceremonin. Men precis som när man står i fotbollskiosk så kunde jag kika fram och kolla på publiken, spelarna, och domaren, eller som här pristagarna och den norska Nobelkommmitténs ordförande Thorbjørn Jagland.

Ville jag sitta så fick jag gå in i ett angränsande rum där det också fanns storbildsskärm.

Ljudet var otroligt dåligt där uppe på balkongen men som tur var tolkades hela ceremonin vilket innebar att man kunde lyssna på den i särskilda lurar, även om man inte ville ha tolkning. Så det gjorde jag och många andra journalister.

En kollega sa att det var ju egentligen löjligt att vi rest dit från hela världen när vi både hade sett och hört bättre om vi suttit hemma framför TV:n. Han sa det när vi satt i korvlukten i det där rummet brevid själva balkongen, för precis som på vilken fotbollsmacth som helst så fanns det såklart korv att köpa.

Men det vet ju alla, att trots att man inte har bästa platsen, bästa ljudet eller följer med så bra som man skulle ha gjort framför TV:n, så är det något speciellt att vara på plats. Vare sig det är en match med favoritlaget eller när det skrivs världshistoria och tre kvinnor tar emot Nobels Fredspris, två av dom från Liberia och en av dom – den yngsta fredspristagaren någonsin – från Jemen.

Då är det värt den där balkongplatsen, det dåliga ljudet och korvlukten.

För jag var där.

(Och så var det ju ett extra plus att jag slapp stå i kiosken den här gången.)