Vardagsliv och förtryck i Nordkorea

Ekots utrikesreporter Margita Boström reste till Nordkorea, och fick se miljöer och möta människor som få västerländska journalister fått tillgång till. Här berättar hon om sina intryck.

Det känns lite overkligt när jag söker mig ut från Pothonggang hotellets pampiga entre, svänger av till vänster, ner mot Pothong floden. Jag ser mig om över axeln flera gånger för att se om det är någon som följer efter mig. Men, nej, det finns ingen där tvingas jag till slut acceptera.

Trottoaren slingrar sig fram och jag möter några som ser ut att hasta fram, mot hemmet efter en arbetsdag. Två äldre män kommer emot mig, de skulle kunna utgöra sinnebilden av hur äldre nordkoreanska herrar ska se ut. Båda har den gröna militärkostymen på sig och var sin grön keps på huvudet. När vi kommer lite närmare mot varandra söker sig våra blickar mot varandra. Vi är lika nyfikna på varandra. Jag vill ta upp kameran för att föreviga detta ögonblick. Men känner att jag inte vill utan att fråga om lov. Jag ler mot de båda och möts direkt av två breda leenden. Vi nickar mot varandra. Jag håller upp kamerna och får dem att förstå att jag vill fotografera dem. Då skrattar de till ytterligare, men skakar också samtidigt nekande med sina huvuden. Men jag får direkt en känsla av att de inte gör det av rädsla...utan mer av en slags fåfänga mot att överhuvudtaget vilja vara med på bild. Vi går åt var sitt håll och jag hör hur de pratar och skrattar om vartannat.

På andra sidan floden ser jag hur en grupp arbetar intensivt med att bearbeta jorden och få ner fröna för en framtida gröda av något för mig okänt. Detta är en syn som också möter mig i Pyongyang. Varje plätt jord utnytjas till att odla något ätbart. Det är nu, den här årstiden, som grunden ska läggas för att ingen ska behöva gå hungrig under den tunga ofta kalla vintern i Nordkorea.

Jag närmar mig ett bygge, där det färdigbyggda fönstergapet genast fylls med ett gäng byggnadsjobbare som börjar skratta och titta mot mig. Jag tar upp min kamera och ber dom titta ut genom fönsterhålet. Då skrattar de än mer och drar sig lite tillbaka. Jag tar några bilder, som jag visar några av de byggnadsarbetare som kommit ner till mig. Vi skrattar ihop när vi tittar på bilderna och de ger kommentarer om hur deras arbetskompisar ser ut på bilderna.

En bit bort kommer ett gäng träningsklädda unga killar. Alla har sina ishockeyrör i händerna. När vi möts så förstår jag att de pratar och fnissar åt mig. Jag säger: Playing ishockey? Får till svar ett kollektivt skratt och nickande huvuden. Yes, yes ishockey.

I över en timme går jag utefter floden och möter ideel vänliga och nyfikna blickar. Ett par små flickor plockar blommor på grässlänten. Tittar i smyg lite nyfiket på mig.

Ingen bryr sig det minsta om mig när jag efter min promenad åter släntrar in på hotellet för att vänta på mitt sällskap.

Det här är också en bild av det som är världens mest slutna land. Ett vardagsliv som pågår där liksom här.

Men trots den till ytan stora likheten så är det ändå en milsvidd skillnad mellan dem och oss. Vi kan resa, tycka, säga och kritisera vem vi vill, när vi vill. Det kan inte de äldre männen i sina gröna militärkostymer, inte byggnadsarbetarna eller ishockeyspelarna. Då skulle de riskera att hamna i något av de arbetsläger som finns i Nordkorea. Där uppskattas det att minst 200 000 människor hålls fångna under mycket svåra förhållanden.

Vi kan nog aldrig till fullo förstå hur det är att födas och växa upp i en sådan fångenskap. I Nordkorea tillämpas ett bestraffningssystem där man anses skyldig i tre generationer. Så om jag gör mig skyldig till något som staten anser vara fel så kommer mina döttrar och även deras barn att bestraffas.

För att till viss del förstå vad det gör med en männsika kan jag rekomendera att läsa boken "Escape from camp 14". Där beskriver Shin om det helvete han växte upp under. Han är den ende som fötts inom dessa läger och som lyckats fly.

Pojkar med ishockeyrör i händerna som skrattande är på väg hem från ett träningspass och en pojke i samma ålder som till fot lyckats fly från sitt helvete. Det är två bilder av världens mest slutna land Nordkorea.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".