Joni Mitchell på Canadian Songwriters Hall of Fame Gala in Toronto 2007. Foto: Aaron Harris/AP

Mer om Joni Mitchell

Joni Mitchell föddes som Roberta Joan Anderson och växte upp i den lilla präriestaden Saskatoon i Kanada. Redan som barn utvecklade hon två stora intressen; måleriet och musiken i nämnd ordning.

Både hennes mormor och farmor hade musikaliska talanger och Joni själv nämner ofta att hon förverkligat dessa båda kvinnors oförlösta konstnärsdrömmar. Som 9-åring drabbades Joni av polio och när hon efter lång tid fick lämna sjukhuset blev hennes stora passion att dansa.


Efter skolan försörjde hon sig bland annat som fotomodell i klädkataloger, samtidigt som hon uppträdde med den tidens standardrepertoar på små folkklubbar och festivaler runt om i Kanada. Hon var djupt influerad av dåtidens stora stjärnor Joan Baez och Judy Collins.

En händelse som länge var en mörk hemlighet i Jonis liv var att hon fött ett barn - resultatet av en ungdomsförälskelse.  För att kunna uppfostra barnet gifte hon sig med folksångaren Chuck Mitchell som hon också uppträdde tillsammans med.  Men någonting hände och barnet adopterades bort. Äktenskapet blev kort och ut ur det klev singer/songwritern Joni Mitchell som nu började låta tala om sig på allvar. 1966 fick hon stående ovationer på anrika Newport Folk Festival och snart bodde Joni i New York.¨


Mötet med David Crosby, före detta medlem i The Byrds, kom att betyda ytterligare ett steg framåt. Han introducerade henne i musikmiljön i Los Angeles som vid den tiden var en sjudande gryta av kreativitet. David hjälpte henne till ett skivkontrakt och producerade också hennes första skiva ”Song To A Seagull” 1968.

Samma år fick Judy Collins en singelhit med ”Both Sides Now” och Joni Mitchell fick ytterligare draghjälp mot stjärnorna. LP nummer två ”Clouds” kom i april 1969 och innehöll hennes egna versioner av ”Both Sides Now” och ”Chelsea Morning” som redan spelats in av andra artister.
Joni Mitchell hade nu träffat Graham Nash i Crosby, Stills & Nash och levde med honom i Laurel Canyon. 1969 var hon inbokad på Woodstock-festivalen men blev avrådd från sin manager att åka dit då hon hade ett TV engagemang att passa. Men det var hon som senare skrev tidsdokumentet ”Woodstock” som blev en stor succé med Crosby, Stills , Nash & Young.


1970 fick hon ta emot en Grammy för ”Clouds” och samma år kom ”Ladies Of The Canyon” som skulle komma att bli en storsäljare och ge henne en första guldskiva.

Framgången hade sitt pris. Joni tog ett sabbatsår och reste runt i Europa. Hon bröt med Graham Nash och spelade in albumet som av de flesta räknas som hennes mest betydande skiva ”Blue” (1971).  Den blev också en enorm kritiker- och försäljningsframgång, men Joni längtade efter musikalisk förnyelse. Hon hade börjat samarbeta med blåsaren Tom Scott på albumet ”For The Roses” (1972). Ett samarbete som fortsatte via hans band The L. A. Express som kom att medverka på poporienterade ”Court And Spark” (1973). Singeln ”Help Me” kom att bli Jonis första och enda Top 10 placering. Albumet klättrade däremot till andra plats på försäljningslistan.


En omfattande turné resulterade i livealbumet ”Miles Of Aisles” (1974).  1975 kom så ”The Hissing of Summer Lawns”; ett experimentellt album där Joni närmar sig det vi i dag kallar ”World Music”. För första gången var kritiker och publik kallsinniga. Vilket sved i hjärtat på Joni Mitchell. Samma år medverkade hon också på Bob Dylans rockcirkusturné ”Rolling Thunder Revue”.


Följande år spelade hon in det roadmovieinspirerade albumet ”Hejira” som blev ytterligare en stor publikframgång.  Då hade hon träffat den gudabenådade basisten Jaco Pastorius som hon inledde ett fruktbart samarbete med. 1977 kom ytterligare ett vågat konstnärligt projekt; dubbelalbumet ”Don Juan’s Reckless Daughter”. Som i sin tur fick jazzlegenden Charles Mingus att föreslå Joni Mitchell ett samarbete. Något som skulle bli det största musikaliska steget dittills i karriären.

Den svårt sjuke Charles Mingus ville att Joni skulle skriva texter och sjunga till hans musik. Han dog i januari 1979 innan albumet var färdigt, men hade hunnit höra merparten av sångerna. Skivan ”Mingus” släpptes på sommaren samma år och trots fina recensioner hade Joni Mitchell nu hamnat mellan två stolar. Detta var för de renläriga varken ”jazz” eller ”singer/songwriter- musik”. Resultat, inga radiospelningar.

Joni Mitchell koncentrerar sig nu alltmera på sitt måleri. Hon träffar och gifter sig med basisten Larry Klein och släpper det poporienterade albumet ”Wild Things Run Fast” (1982). En cover av Elvis ”Baby, I Don’t Care”, blir en mindre hit.
Den syntiga ”Dog Eat Dog” (1985) får ljumma recensioner. Larry Klein och Joni Mitchell fortsätter att utforska trummaskiner och samplingstekniker på ”Chalk Mark In A Rainstorm” (1988) som spelas in i nio olika studior. En lång rad gästmusiker, som Peter Gabriel och Wayne Shorter,  medverkar. ”Night Ride Home” (1991) får överlag bra respons.

1995 släpps soundtracket till TV – serien ”Friends” där Jonis originalsång på ”Big Yellow Taxi” lagts ovanpå en hiphopbakgrund.

1996 får Joni två Grammys för skivan ”Turbulent Indigo”. En för bästa album och en för bästa skivomslag; ett Van Gogh inspirerat självporträtt. Larry Klein och Joni hade gått skilda vägar inför inspelningen, men fortsatte sitt musikaliska samarbete. 1996 fick Joni Mitchell också ta emot Polarpriset.

1997 blev ett omvälvande år för Joni Mitchell. Först och främst; hon återförenades med sin bortadopterade dotter Kelly. Senare samma år blev hon invald i Rock and Roll Hall of Fame.

Skivan ”Taming The Tiger” (1998) skulle bli den sista med nyskrivna sånger på nio år. 2002 deklarerade Joni Mitchell att hon skulle dra sig tillbaka från scenen och koncentrera sig på måleriet.  Efter flera års bortavaro gjorde Joni Mitchell comeback med skivan ”Shine” (2007).


TIPSLISTA:

Musik:
- ”Blue” (1971)
- ”Court And Spark” (1973)
- ”Hejira” (1976)
- ”Turbulent Indigo” (1995)
- ”Shine” (2007)

Samlingsskiva:
”Hits” (1996)

Livealbum:
”Shadows And Light” (1980)

DVD:
”Joni Mitchell - Woman Of Heart And Mind” (2003)
”Shadows And Light” (1980)

Film:
”The Last Waltz”;
The Bands avskedskonsert av Martin Scorsese (1978)

Böcker:
”Joni Mitchell, Both Sides Now” av Brian Hinton (1996)
”Shadows And Light” av Karen O’Brien (2001)
I april kommer den första biografin där Joni Mitchell själv låtit sig intervjuats;
”Will You Take Me As I Am: Joni Mitchell’s Blue Period” av Michelle Merc

Klipp på Youtube:
”Big Yellow Taxi - Joni Mitchell In Concert 1970”
”Joni Mitchell-California (The Johnny Cash Show)”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista