1 av 2
Husgud för klokskap.
2 av 2
Osäkerhetsfaktor av stora mått. Foto: Scanpix.

En ofrälsts rastlösa tvivel

Nytt år – ett svinkallt sådant, vad man kan förstå hittills. Snön har knirkat under mina kängor på Uppsalas kullerstenar mest hela tiden. Strålande tider för den som vill tro att jorden inte alls blir varmare längre utan kallare. Vad ska man tro –temperaturkurvan som rakade i höjden fram till sekelskiftet ungefär har stannat av och böjt neråt. Tillfälligt, säger de som borde veta. Det kan lika gärna komma att fortsätta så här, säger andra. Hur ska jag kunna bli säker på vilket?

Klimatfrågan lämnar mig ingen ro.

Det skulle kunna vara enkelt. Mer koldioxid ger mer värme. Punkt.

Men enkelt är det absolut inte, det är ungefär det enda man kan veta säkert. Hur skulle klimatsystemet kunna vara enkelt när vi vet att ”en fjärils vingslag i Brasilien kan orsaka en tornado i Texas”? Mängder av komplicerade feedback-mekanismer som innefattar både atmosfär, land och hav påverkar slutresultatet.

De komplicerade datormodellerna som försöker hålla ordning på hela systemet och räkna ut vad som kommer att hända, har särskilt svårt att reda ut det där med molnbildningen. Och den är, milt uttryckt, viktig för hur temperaturen här hemma på vår gata i stan utvecklas. Så mycket har jag fattat. Moln eller icke-moln, låga moln eller höga moln...


Tankeväckande temperaturkurvor cirkulerar på nätet, till exempel på . Men med rätt valda siffror kan man bevisa vad som helst, brukar det sägas, och vad siffrorna innebär beror helt på i vilket sammanhang man ser dem, alltså till exempel i vilket tidsutsnitt. Jämfört med 70-talet blir det mesta tokvarmt. Jämfört med kyligare 1900-talsdecennier är inte hettan lika slående. Man behöver riktigt långa serier för att kunna säga något om utvecklingen. (Fast det räcker inte – siffrorna ska tolkas också.)

Och så den eviga frågan: Var kommer solen in i bilden?

Det är mycket snack om den krympande isen på Arktis – det var det särskilt förra sommaren, när den var rekordliten. I somras var den en gnutta större, det omnämndes i regel som att den var ”näst minst någonsin sedan mätningarna startade”. De startade 1979. Hur var det nu, det där med behovet av långa serier? Och tänk att vi hört så lite om att isen växte till ovanligt snabbt under hösten, som man kan läsa . Hade den istället vägrat växa till har jag en känsla av att det skulle ha talats mer om det.

Diskussion finns på sina håll om vad som är sant och vad som är alarmism, men som vanligt tycks det som att varje liten grupp samlar redan frälsta för den ena eller andra sidan, istället för att de olika sidorna möts. När jag var student fanns det en konservativ studentförening här i Uppsala, som hade en ”husmarxist”. Hur marxistisk han var vet jag inte, men han var absolut vänster och frotterade sig troligen med högerfolket för att han gillade diskussionen.

Finns det någon ”husklimatkramare” på till exempel? Jag hoppas hitta en! Eller en husklimatskeptiker i IPCC?

För tio år sedan tyckte jag det var hemskt att så många, och inte minst den amerikanska opinionen och ledningen, vägrade inse att klimatuppvärmningen var ett faktum. Idag gnäller jag över bristen på diskussion om huruvida det kanske inte är så.

Jag blir visst aldrig nöjd. Jag kanske borde lägga ner allt funderande och lita på dem som borde veta: FNs klimatpanel.

Men, för att tala med Tage Danielsson: Utan tvivel är man inte klok.

Camilla Widebeck

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".