Visst hopp om miljön trots att Bangkok brinner

Rödskjortornas ledare verkar ha givit upp ockupationen av centrala Bangkok under protesterna mot den sittande regeringen i Thailand. Samtidigt stacks flera byggnader i centrala Bangkok i brand av missnöjda sympatisörer. Om Thailands bräckliga demokrati tillslut segrar eller om nya militärkupper och ett inbördeskrig står för dörren, är just nu oklart. Men det finns trots allt vissa hoppfulla tecken på att landet så sakteliga är på väg mot ett mer folkligt förankrat styre.

Strax söder om Bangkok i Map Ta Phut ligger ett av världens tio största kemiindustriområden. I december förra året vann den Thailändska miljörörelsen en stor seger här. Ytterligare utbyggnad av industriområdet stoppades då i domstol, efter att de omkringboende drabbats av cancer . Frilansreportern Marcus Hansson har besökt Map Ta Phut.

Tillsammans med bonden Noi Jaiting står jag och stirrar ner i en djup brunn. Nois bekymrade ansikte speglar sig i det oljiga vattnet långt där nere. Det stinker ur brunnen mitt på den lilla jordlott där Noi odlar mango, chilifrukt, thaibasilika, rambutan, jackfrukt och andra tropiska läckerheter. Men något stämmer inte. Noi skär upp en mango och visar hur fruktköttet är missfärgat. Eller hur chilifrukterna är små och hopkrympta. Bladet på flera träd ser sjuka ut.

Men det är inte det värsta. Det värsta är att flera av Nois familjemedlemmar har dött i cancer.
– Flera av mina familjemedlemmar har dött i cancer och kroniska magsmärtor. Trots allt detta så säger hälsovårdsmyndigheterna att det inte finns någon koppling till industrianläggningarna som ligger runtomkring oss, säger Noi, som är mycket upprörd när jag pratar med honom.

Han är 71 år och har bott här i hela sitt liv. För 26 år sen kom fabrikerna och sedan dess har allt förändrats. Noi fick sin mark tvångsinlöst och tvingades flytta. Nu bor han på den här lilla jordlotten mitt i ett stort industriområde där vattnet stinker i brunnarna och där surt regn har lärt folk här att det gäller att snabbt ta en dusch om man blir blöt i regnet. Annars får man hudutslag, det berättar Arom Sodmanee, som också bor här i området.

Men hur blev det såhär? Svaret finns bara några hundra meter bortanför stängslet runt Nois lilla trädgård sticker de första skorstenarna upp, delar av ett mycket omfattande industrikomplex. Det sjunde största i världen, enligt uppgift. I de cirka 200 fabrikerna här tillverkas kemikalier som i sin tur används i tillverkningsprocesser. Här finns också kolkraftverk, cementfabriker och gas- och oljeverksamhet.

Tillsammans med miljöaktivister från området tar jag en biltur genom området - som verkligen är jättestort - vägarna kantas av rör och silos, fabriksbyggnader och skorstenar. Vi får inte kliva ur bilen, för en tid sen greps en journalist som var här och tog bilder.

På ytan ser området prydligt och rent och snyggt ut, men många studier de senaste åren ger invånarna stöd i sin kritik om att området är förorenat. Thailands egna hälsovårdsmyndigheter har kommit fram till att cancer och leukemi är fem gånger vanligare i Map Ta Phut än i resten av landet. Greenpeace har tagit luftprover som visat att halten av giftiga kemikalier som vinylklorid och benzen i luften var många gånger högre än tillåtna nivåer i västeuropeiska länder. Läkare vittnar också om att många boende i området drabbas av astma.

En av männen i bilen pekar ut flera fabriker som bara är halvfärdiga betongskelett och där allt står stilla. Att det inte byggs vidare där beror på den jätteseger som Noi och andra i området vann i september 2009. Efter 25 års obehindrad utbyggnad så beslöt en lokal domstol att frysa en stor planerad expansion av hela industriområdet. 76 olika utbyggnadsprojekt där indiska, japanska, tyska och thailändska bolag investerat miljoner bath måste avbrytas eftersom miljölagstiftningen inte hade följts. Beslutet överklagades, men i december så slogs det återigen fast av högsta instans med undantag för 11 av projekten som fick fortsätta.

 heter en 34-årig kedjerökande man. Vi träffas i en vacker trädgårdsrestaurang nere i centrum av staden Rayong, som ligger några kilometer från industriområdet. Precis som bonden Noi är han född och uppvuxen här i området. Han är den miljöaktivist som drivit processen att stoppa utbyggnaden av Map Ta Phut till domstol.

Processen mot utbyggnaden av Mat Ta Phut betyder mycket på grund av att det är så stort och en del av en omfattande industrianläggning i thailand, säger Sutti Atchasai, samtidigt som han sprätter bort en stor pissmyra som klättrar runt på hans skjorta.

De projekt som Sutti nu lyckats stoppa säger han är värda 800 miljarder bath alltså cirka 180 miljarder kronor. Andra siffror talar om en tredjedel av den summan. På hemsidor för industrinyheter kan man läsa kommentarer om att det här lett till att investeringsklimatet i Thailand blivit sämre och kommer att påverka ekonomins utveckling negativt i tio år framöver. Det här betyder att Sutti tack vare sitt engagemang för miljöfrågor fått en hel del mycket mäktiga ovänner.

– Det första dom försökte med var att baktala mig, att säga att jag var en världsfrånvänd bakåtsträvare, berättar Sutti. Sen försökte de muta mig. Ungefär 5 miljoner kronor skulle jag ha fått för att hålla tyst. Folk har sen också skrikit åt mig och försökt få mig att flytta från min egen hemstad, och inte ens i mitt eget hem känner jag mig säker, där stryker det ibland runt stora gäng som de skickat dit för att skrämma mig, säger Sutti.

Nu senast har han också blivit mordhotad. Det är därför det hela tiden sitter en kille med mörka solglasögon ett par bord bort, Suttis livvakt alltså. Men varför sker det här nu, att domstolarna plötsligt väljer att gå på aktivisternas linje? Efter att industrikomplexet funnits i mer än 25 år?

– Tidigare har det helt enkelt inte funnits någon verkningsfull lagstiftning kring miljöskydd, om det fanns så var det inte ärligt menat och tandlöst. Tidigare regeringar har koncentrerat sig på att locka hit investerare och skapa större vinster, förklarar Sutti.
– Men 2008 fick thailand en ny grundlag som också innehöll nya, kraftfulla miljölagar, anser Sutti.

I domstolen visade aktivisterna att utbyggnadsprojekten inte hade genomgått offentliga utfrågningar och oberoende granskningar och att det saknades miljö- och hälsokonsekvensbeskrivningar.

– När aktivister från samhällena här tidigare höjt rösterna så har de mutats för att hålla tyst vilket har lett till att problemen har lagts på hög fram tills nu då aktivister som jag bestämt oss för att göra något åt de här problemen på allvar, säger Sutti Atchasai.

Förutom att gå till domstol så har Sutti Atchasai arbetat med att skapa medvetenhet om problemen, och att engagera de drabbade i protester, berättar han. Till exempel så organiserade han i oktober förra året, inspirerad av Mahatma Gandhi, en protestmarsch till Bangkok, en resa som till fots tog fem dagar och fem nätter, berättar han.

Men det var alltså genom ett domstolsbeslut som utbyggnaden av Map Ta Phut stoppades. På 31:a våningen i en av otaliga skyskrapor i tiomiljonersstaden Bangkok sitter Srisuwan Janya, miljöadvokat i rosa kortärmad linneskjorta. Han är den som drev fallet i domstol.

– Jag tror att det här fallet skapar medvetenhet bland organisationer och lokalsamhällen i hela landet att de också kan använda rättsliga metoder för att slåss för sina rättigheter och skydda miljön, särskilt när det handlar om industriområden. Det får folk att inse att miljödispyter kan vinnas med rättsliga medel, säger Srisuwan.

Srisuwan är en upptagen man. Förutom Map Ta Phut har han händerna fulla med flera andra fall från andra delar av Thailand. Även han har blivit hotad, men det är inte det som är det viktiga, säger han. Utan att det nu finns en standard för hur företagen måste bete sig, att det finns stränga regler för miljö och hälsa som måste följas, oavsett om investerarna är thailändare eller utlänningar.
– Personligen tror jag att det här är den enda vägen framåt för en hållbar utveckling i Thailand, säger han.

Men sedan domstolsbeslutet i december har flera av de företag som fått se sina projekt stoppade satt press på thailändska myndigheter att göra något åt situationen. Vissa av projekten har också fått klartecken att fortsätta, vilket tyder på att domstolsbeslutet redan börjat vattnas ur. Sutti Atchasai tror att om bara inte staten får för sig att manipulera rättsystemet, så har man en chans på 50/50 att förhindra att projekten blir av.

Noi Jaiting, med sina sjuka mangofrukter, är i alla fall säker på en sak, ingen kommer någonsin tvinga honom att flytta härifrån.
– Jag är 71 år att flytta härifrån är uteslutet - om det är någon som borde flytta så är det fabrikerna. Att bygga fler när de inte ens kan hantera utsläppen från de som finns nu, det tycker jag vore tragiskt, säger Noi.

Marcus Hansson
Klotet@sr.se