1 av 7
För att få rent vatten går de Port-au-Prince-bor som har råd till särskilda kiosker för att köpa destillerat vatten på flaska. Här är Louisiana Lamour, som köpt vatten till sin familj. Priset är 5 gourdes per gallon, vilket motsvarar ungefär 20 öre per liter.
2 av 7
Vattenhämtning, lägret på Pétionville Club, Port-au-Prince. Foto: Gunilla Kinn
3 av 7
Gunilla Kinn framför det kollapsade presidentpalatset i Port-au-Prince, 18 oktober 2010.
4 av 7
5 av 7
Kvinnogrupppen OFEDA. Aline Despeines trea från vänster. Foto: Gunilla Kinn
6 av 7
Först i september började röjningsarbetet i Port-au-Prince på allvar. Foto: Gunilla Kinn
7 av 7

Hur bygger man hållbart ur ruinerna?

Reportage från Haiti
9:26 min

På söndag är det presidentval på Haiti samtidigt som koleraepidemin sprider sig över landet. Koleran har enligt de senaste officiella siffrorna skördat drygt 1400 dödsoffer och FN varnar nu för att hundratusentals människor kommer att smittas. Häromveckan svepte en cyklon in över den drabbade ön och fortfarande är minst en miljon människor hemlösa och bor i flyktingläger efter den stora jordbävningskatastrofen i januari i år där omkring en kvarts miljon människor dog när husen rasade samman.

Mängder av biståndsorganisationer och frivilligarbetare försöker nu hjälpa Haitierna att återuppbygga samhällen på ett mer hållbart sätt som ska kunna stå emot kommande naturkatastrofer. Frilansjournalisten Gunilla Kinn har besökt Port-au-Prince, där hon bland andra träffade den 39-åriga Aline Despeines, som blev hemlös efter jordbävningen och förlorade allt hon ägde.

När jordbävningen drabbade Haiti den 12 januari i år förlorade Aline Despeines och hennes familj sitt hem - allt förstördes då, säger hon. Sedan dess, i snart tio månader, har de bott i ett tältläger på en skolbakgård i Port-au-Prince.

Inne i tälten kan det bli upp till 45 grader varmt när solen ligger på. När det regnar på nätterna fylls tälten av vatten, och då går det inte att sova. Många som bor i lägret har inte ens några tält att bo i, utan får klara sig så gott det går under presenningar och skynken som de spänt upp. Men trots att det inte alltid finns vatten att tvätta i, och trots att det kan bli väldigt lerigt och smutsigt, lyckas de flesta mammor hålla sig själva och sina barn rena.

Hon berättar att hennes man bröt benet under jordbävningen. De tog alla sina besparingar för att skicka honom till Dominikanska republiken för att få sjukvård - och eftersom ingen av dem längre har något jobb har de svårt att försörja sig. Aline Despeines brukade sälja parfym och kläder, men förlorade sitt lilla lager av varor i katastrofen.

Alines barn går i skolan, men hon säger att det finns många ungar i tältlägret som inte kan för att de saknar böcker, skor och kläder. En del är föräldralösa och driver mest omkring. Det finns samtalsgrupper för att barnen ska få prata av sig om vad de varit med om, men de räcker inte, säger Aline Despeines. Familjen har blivit beroende av hjälporganisationer för att få vatten och tvål - och de har ingen aning om hur länge det kan dröja innan de kan få bo i en riktig bostad igen.

Hon är en stark och stolt person, som för kvinnornas talan - men det märks att det är pressade förhållanden i lägret, där alla bor väldigt tätt inpå varandra och framtiden är oviss.

Det är den amerikanska hjälporganisationen som jobbar i lägret, och de sysslar mest av allt med hygienfrågor - att se till att människor har tillgång till vatten och tvål. Ibland åker personalen ut i lägren och spelar och sjunger för att uppmuntra alla att tvätta händerna ofta. Barn och vuxna köar för att få en symbolisk skopa vatten över sina händer.

Biståndsarbetarna delar ut tvål, vattenreningstabletter och klippkort, så att familjerna kan kvittera ut dricksvatten. De har också dränerat områdena för att förebygga översvämningar under orkansäsongen, berättar den australiensiska ingenjören Trish Morrow:
– Vatten och toaletter är en grundläggande mänsklig rättighet, men Trish Morrow på Mercy Corps betonar att det också är ett grundläggande behov att få vara privat när man tvättar sig.

"Duscharna" i de här lägren är inga metallrör som det strålar varmvatten ur - utan enkla bås, där man kan hänga för ett skynke och hälla vatten ur hinkar över sig. Med "toaletter" menas inte bekväma vattentoaletter, utan latrinhål i golvet att huka sig över. Men det är ändå bättre än vad många i Haiti lever med. Trish Morrow säger att det även före jordbävningen fanns mycket färre toaletter här än i andra fattiga länder hon jobbat i. Människor går ofta och håller sig länge. På kvällen uträttar de sina behov i diken och dalgångar, som blir allt skräpigare.

Hon betonar att de bostadsområden som byggs upp måste planeras med ordentliga toaletter, avlopp och vattenpumpar. Men det viktigaste är att folk har jobb, så att de kan försörja sig själva.

Port-au-Prince och de andra områdena i Haiti som skadades av jordbävningen ser fortfarande ut som en katastrofzon. Först i september började man forsla bort rasmassorna på allvar, och det kommer att ta lång tid innan arbetet med att planera nya bostäder kommer igång.

Den katolske missionären Patrick Moynihan som jobbat länge som skolrektor i Haiti är kritisk och tycker att biståndsorganisationerna bidrar till hur det ser ut i lägren. De växer fortfarande, eftersom även de som inte är hemlösa flyttar dit, för att få del av det som delas ut.

Patrick Moynihan vill att man så snart som möjligt kommer igång med att bygga små och enkla men rejäla hus med vatten och avlopp, i områden med max fem, sexhundra hus och med skolor. Låter man snickare och murare flytta in först så kan de bo där medan de bygger resten av husen.

Han tycker att haitierna ska få tillgång till huslån och avbetalningsplaner - och att varje familj borde äga marken där deras hus står, så att det inte blir slumområden och laglöst land.

Sedan gäller det att snart komma igång med samhällsuppbyggnaden, till exempel genom att få textilindustrier att investera i Haiti så att det skapas jobb. Istället för ett enda stort internflyktingläger måste Port-au-Prince bli centrum för en nation med en fungerande regering, ekonomi och skolor.

Haiti är trots allt sedan länge fullt av projekt som syftar till att bygga upp ett hållbart samhälle. Ett exempel, som finansieras av FN, är Centre de Triage i utkanten av Port-au-Prince. Där byggde man redan i fjol upp en sopsorteringsstation, där man återvinner metaller, glas och papper, berättar föreståndaren.

Det här sopsorteringsprojektet har flera syften. Dels rensar man gator och diken från skräp och avfall så att området blir renare, dels får människor jobb - och detta i ett område där det förut funnits gott om våldsamma och sysslolösa gäng.

Dels sorterar och återvinner man soporna. På Centre de Triage pressas pappersavfallet ihop till en slags briketter, som kan användas när man lagar mat. De blir billigare och brinner bättre, än dyra och miljöfarliga kolbriketter som de flesta använder. Kokerskan Georginette lagar ris och bönor till hela personalen och säger att det går mycket snabbare med sopbriketterna än när hon eldar med kol.

Att elda mindre med träkol i Haiti vore bra, för nästan all skog har sedan länge huggits ner till möbler och bränsle. Det gäller att rädda de få träd som finns kvar, eftersom de binder jorden när orkaner drar in över landet och ger  översvämningar. Med få träd blir erosionen allvarlig, och Haiti oerhört sårbart för naturkatastrofer.

Projekt med sopsortering i all ära - det kommer ändå att ta mycket lång tid innan haitierna kommer på fötter igen. Aline Despaines har ingen aning om hur hon och hennes familj ska få ett normalt liv igen, men hon lägrets kvinnor har i alla fall börjat samlas varje söndagseftermiddag för att peppa varandra och organisera sig tillsammans.

Gunilla Kinn
klotet@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".