Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Vetenskapsradions internationella miljöprogram.

Protester i Kanada mot radioaktiv transport

Publicerat onsdag 9 februari 2011 kl 17.33
Reportage från Studsvik
(11 min)
1 av 2
Ånggenerator på väg till Studsvik från Ringhals. Foto:Studsvik.
2 av 2
Bruce Powers kärnkraftverk i Ontario, Kanada. Foto: Bruce Power.

I Kanada protestera delar av ursprungsbefolkningen emot företaget  som vill skicka totalt 32 ånggeneratorer ifrån kärnkraftverk till  i Sverige. Till en början handlar det om 16 ånggeneratorer som med stor sannolikhet kommer skeppas till Sverige i år.

I Studsvik behandlas metallen så att den såsmåningom kan "friklassas" och skickas ut på marknaden. Klotet har besökt Studsvik och försökt följa den radioaktiva metallen.

Runt om vid världens kärnkraftverk står gamla delar från verksamheten som inte går att använda längre. För det mesta handlar det om stora, skrymmande metalldelar som är för stora och kostsamma för att slutförvara. Problemet är att delar av komponenterna är nedsmutsade med radioaktivitet och räknas som kärnavfall. På Studsvik har man kommit på ett sätt att få bort stora delar av radioaktiviteten så att man kan återvinna det mesta av metallen, en metod som väckt stort intresse runt om i världen, det berättar Björn Ankof som är marknadschef på avdelningen för avfall på Studsvik.

 – Framförallt från de stora kärnkraftsländerna som Japan, Korea och Kina. Det finns ett enormt intresse för vad vi gör här eftersom vi ligger före många marknader.

Vi går in i den byggnad där de olika komponenterna från kärnkraftverken finns. Eftersom det hela räknas som en kärnteknisk anläggning och dessutom är en industri måste vi byta kläder och sätta på oss skoskydd. 

Bo Wirendal som är produktchef tar mig vidare in i byggnaden och ger mig en dosimeter, en mätare som registrererar hur mycket radioaktiv strålning som jag blir utsatt för. 

Vi kommer in i en hall där man skär, blästrar och bearbetar metallen på olika sätt. Komponenterna är stora, en 90 ton tung värmeväxlare ifrån ett finskt kärnkraftverk behandlas.

Ju fler kärnkraftverk som åldras ju fler delar ifrån kraftverken måste bytas ut, den uppgradering av reaktorer som just nu görs i Sverige märks tydligt i Studsvik eftersom de gamla delarna hamnar här. En bit längre bort kan jag tillexempel se en ånggenerator ifrån Ringhals som behandlas.

3000 ton radioaktivt metallskrot behandlas varje år i Studsvik, efter att ha behandlat metallen kan 90% gå ut på marknaden igen, dom övriga 10% som består av slipdamm, färgrester, slagg och metallstycken skickas tillbaka till ägaren för slutförvaring.

Miljömässigt är det förståss bra att stora mängder metaller återvinns, och att det blir tio gånger mindre material kvar att slutförvara är också betydelsefullt ur resurssynpunkt, men vad händer med den metall som smälts ner? Var tar den vägen någonstans? Här tar det stopp, Studsvik vill inte tala om var någonstans metallen hamnar i slutänden. 

– Nej vi har ju den uppgörelsen med våra kunder att det är konfidentiellt, säger Bo Wirendal på Studsvik Nuclear AB. 

Nej trots att metallen innehåller så lite radioaktivt så att den enligt lagen kan friklassas som helt ofarlig, så vill inte företaget tala om vilket, eller vilka smältverk som tar hand om det. Inte heller som kontrollerar verksamheten släpper på uppgifterna. Klotet överklagade därför myndighetens beslut till Kammarrätten men fick avslag även där, nu har vi gått vidare till Högsta förvaltningsdomstolen för att försöka få ett svar. Men eftersom Högsta förvaltningsdomstolen, det som förut hette Regeringsrätten, bara tar upp vägledande domar så är sannolikheten för att de överhuvudtaget tar upp det här ärendet ganska liten.

Nu kan man ju tycka att det här inte är något problem eftersom det inte ska vara någon miljö eller hälsomässig fara med ett friklassat material som understiger halten 1 bequerel radioaktivitet per gram. Men branschorganisationen för metallindustrin i Sverige, har nolltolerans emot metall från kärnkraftsindustrin som varit radioaktiv.

– Generellt så är vår inställning att vi inte tar emot den typen av material, det säger Helén Axelsson som är miljöansvarig på Jernkontoret. 

Smältverken i Sverige har avtal med Jernkontoret som säger att man inte ska ta emot friklassat, före detta radioaktivt material. Det är en principsak, säger Helén Axelsson.  

– Självklart så är det vettigt att återvinna och ta hand om metall. Men det är känsligt att ta emot material som man kan misstänka är kontaminerat med radioaktivitet. När det gäller friklassat material så går det inte i det normala flödet utan förs ut via separata avtal med Studsvik, säger hon.

Men några separata flöden för friklassat material finns inte enligt Studsvik, inte heller Strålsäkerhetsmyndigheten har hört talas om det. Jerry Ericsson som är vice vd och ekonomidirektör på Studsvik säger att de säljer metallen till olika företag, det som avgör är vilken typ metall det handlar om.  Så kallad friklassad metall som tillexempel suttit i ett kärnkraftverk kan alltså dyka upp i vilka metallprodukter som helst. Och även om Helén Axelsson på Jernkontoret litar på sina medlemsföretag så kan hon inte säkert säga att dom håller sig till organisationens regler.

--  Ja kan ju bara svar på vad våra principer är för branschen, sen vet ju inte jag var materialet tar vägen, det vet ju bara dom, säger Helén Axelsson på Jernkontoret.

Miles Goldstick som är sekreterare i Miljörörelsens kärnkraftssekreteriat, , tycker det är häpnadsväckande att inte Strålsäkerhetsmyndigheten lämnar ut uppgifter om var metallen tar vägen.

-- Nu för tiden så finns det innehållsförteckning på de flesta produkter, då ska man inte försöka undanhålla att artiklarna kan vara gjorda av gamla ånggeneratorer ifrån Kanada, säger han.

Miles Goldstick är särskilt bekymrad över en stor affär som är på gång just nu mellan Studsvik och det kanadensiska kärnkraftverksbolaget Bruce Power. En informationsfilm rullar i bakgrunden som beskriver varför kraftbolaget vill skicka sammanlagt 32 ånggeneratorer över havet för att behandla i Studsvik. 

Egentligen var det meningen att 16 av generatorerna skulle ha skeppats redan förra året, men på grund av byråkrati i och med alla dom tillstånd som behövs har allt skjutits upp. Nu ser den ändå ut att bli av, i förra veckan gav den kanadensiska strålskyddsmyndigheten sitt godkännande för själva transorten, men fortfarande saknas några tillstånd innan allt är klart. Affären är värd cirka 250 miljoner kronor för Studsvik.

I Kanada har affären orsakat mycket kritik, framförallt har många ur ursprungsbefolkningen, de som kallar sig First nations, oroliga över att skeppa radioaktivt material över dom stora sjöarna i Kanada som är en stor dricksvattentäckt. På ett öppet möte i Ontario där företagen och myndigheterna presenterade projektet var det flera som höjde rösten. Miles Goldstick stämmer in i kritiken och tycker att miljökonsekvenserna är för dåligt utredda.

-- Vad händer om en båt går till botten? Man kan hoppas att allt går enligt planen, men vi vet av erfarenhet att saker och ting kan gå fel, säger Miles Goldstick.

Men Studsvik hävdar att man visst gjort riskanalyser och att risken för att radioaktivitet läcker ut är minimal, det säger Bo Wirendal och Björn Ankof på Studsvik.

– Hela tillståndet baseras på att det inte skall bli några radioaktiva utsläpp vid ett utsläpp, säger Bo Wirendal.

– Jag tycker att man skall klargöra att det handlar om en oxid, en avlagring, på ett rör som sitter fast. Det är en väldig skillnad jämfört med vätska eller något annat som är löst och som kan spridas ut, säger Björn Ankhof.

Men kritikerna låter sig inte lugnas. I Kanada planeras det för protester och dagligen står det i tidningarna om oron för radioaktiva transporter över sjösystemen. Studsvik tror och hoppas man att allt blir klart för transport så fort som möjligt.

Miles Goldstick däremot, tycker att det här visar på kärnkraftens dilemman, att hela kedjan från brytning, upparbetning, drift och avfall är ett ohållbart sätt att producera energi, och han vill veta mer om riskerna och miljökonsekvenserna, innan några ånggeneratorer skeppas över havet.

 – När vi inte har all information på bordet så är det bäst att det blir kvar i kanada tills man har bestämt hur man skall hantera problemet, säger han.

Tidningsartiklar i Kanada om den planerade transporten:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".