Norska koraller räddar svenskt rev

1:49 min

Korallrev är kanske inte det första man förknippar med den svenska västkusten, men nu tänker forskare vid Göteborgs universitet försöka återuppliva två döda rev, genom att transplantera koraller från Norge. En metod som redan testas vid Säckenrevet i Kosterhavets nationalpark.

Säckenrevet studeras med hjälp av en obemannad undervattensfarkost som rör sig någon decimeter ovanför havsbotten.

På 85 meters djup är det mörkt och kallt. Här lever ögonkorallen en av de få koraller som finns på våra nordliga breddgrader. Den är vit eller ljust rosa och växer ytterst långsamt bara en knapp centimeter om året.

Men trålfisket har gått hårt åt de känsliga korallerna, tunga trålbord som släpas på havsbotten bryter sönder rev som bildats under tusentals år.

Dessutom har övergödningen ökat sedimenteringen. Det har blivit grumligare på botten och när korallen täcks av sediment får den ingen näring och svälter ihjäl.

Marinbiologen Lisbeth Jonsson började 2009 ett försök att transplantera koraller från Norge för att få Säckenrevet att börja växa igen. Hon tar korallfragment från det norska revet och monterar dem på en ställning som sedan placeras i Säckenrevet.

– Det här är en teknik man använt sig mycket av i tropiska rev, vi har överfört tekniken till kallvattenskorallerna, säger Lisbeth Jonsson.

Arbetet med att rädda Säckenrevet har pågått i tre år och Lisbeth Jonsson och hennes kollegor planerar nu att utöka försöken till fler platser på västkusten.

– Jag planerar att sätta ut de här ställningarna på ytterligare två ställen och det blir då öster om Väderöarna och nordväst om Kosteröarna. Det här är två lokaler där det finns gamla döda rev, så att de här områdena har ju, åtminstone förr, lämpat sig för korallrev och vi hoppas att det ska kunna fungera om vi sätter ut ställningar där och få dem att överleva och växa, avslutar Lisbeth Jonsson.

Klotet följer med ut med båten Lophelia en vacker oktoberdag. Lophelia är för övrigt det latinska namnet på ögonkorallen, en av de få korallarter som trivs i kalla vatten. Några svanar ligger och guppar i vattnet en bit bort och vattenytan pryds av färgglada bollar i en sällan skådad mängd - hummersäsongen har inletts.

Efter en dryg timmes färd över den för dagen alldeles stilla Kosterfjorden är vi framme. Lisbeth Jonsson, forskningsingenjörerna Thomas Lundälv och Svetlana Tsarichenko, och doktoranden Susanna Strömberg gör sig klara att inspektera de ställningar med korallfragment som placerats ut på botten, 85 meter under oss. Dessutom ska det dras så kallade transsekter - ett förfarande där man låter undervattensroboten köra längs en rak linje på ungefär 100 meter. Med hjälp av högupplöst video och stillbilder loggas bottentyp och samtliga arter som roboten stöter på.

– Vi har klockor på alla skärmarna. Det är viktigt att all apparatur är synkroniserad, berättar marinbiologen Lisbeth Jonsson. Mycket av forskningsarbetet görs när båten kommit i land. Då går man igenom videofilmer och bilder och för loggbol över de arter av djur- och växtliv som påträffats.

Det slamrar och bullrar när hydraulpumpen och vinschen går igång. Nu ska undervattensroboten ner i djupet. Den är klargul och fyrkantig, ungefär 70 x 70 centimeter och drivs med 8 propellrar som gör att den kan styras uppåt, nedåt och i sidled.

Forskningsingenjören Tomas Lundälv berättar att det krävs mycket träning och en hel del fallenhet för att kunna köra undervattensfarkosten på rätt sätt. Efter en stund befinner roboten sig någon decimeter från själva havsbotten och nu gäller det bara att hitta ställningarna med de transplanterade korallfragmenten. Till en början är det grumligt och svårt att urskilja detaljer. Tomas får leta sig fram. Plötsligt blir bilden alldeles knivskarp.

– Titta, där har vi en havsanemon, säger Tomas och pekar på bildskärmen. Havsanemonen är ungefär 30 cm hög och alldeles vit. Den vajar majestätiskt i den kraftiga undervattensströmmen.

Sammanlagt finns det fyra ställningar med korallfragment. Varje ställning består av 8 olikfärgade plattor som korallerna sitter fast på. Olikfärgade därför att det inte ska råda någon tveksamhet om vilken sida av vilken ställning som fotograferats eller filmats.

Korallfragmenten har plockats från det norska Tislerrevet som ligger bara en drygt halvmil bort. Trots att de två reven ligger så nära varandra har genetisk kartläggning visat att det inte sker någon naturlig överflyttning mellan dom. Antagligen beror detta på de starka strömmarna i Kosterfjorden. Korallarverna sveps helt enkelt bort.

Eftersom det, från vad forskarna kunnat utröna, inte sker någon sexuell reproduktion vid Säckenrevet behöver revet hjälp på traven om det ska överleva. Forskarna hoppas också att de ska kunna föda upp koraller i akvarium och sedan sätta ut dem. Hittills har man kommit halvvägs, det vill säga larver har bildats men de har inte nått det stadium, efter ungefär 3-4 veckor, då de slår sig ned på botten.

De första ställningarna med korallfragment placerades ut 2009 och några av fragmenten har fördubblat sin storlek sedan dess. Generellt är dock koraller inte några snabbväxare. I gengäld kan de leva väldigt, väldigt länge. Säckenrevet, som varit känt sedan 1920-talet tros ha bildats efter den senaste istiden för ungefär 7 000 år sedan.

För Lisbeth Jonsson och hennes kollegor är det lika intressant varje gång undervattensroboten ger sig ut på strövtåg längs havsbotten.
– Fortfarande kan vi hitta en ny art som vi inte sett tidigare, så det är alltid spännande, säger Lisbeth Jonsson.

– Här ser vi att korallerna inte är i bästa form, säger Tomas Lundälv och pekar på skärmen. Vissa koraller är täckta av brunt slam vilket innebär att de är döda. Levande ögonkoraller är antingen vita eller rosa, säger lisbeth Jonsson.

Varje ställning filmas och fotograferas. Korallernas tillväxt varierar ganska mycket, antagligen beroende på hur de är placerade i förhållande till undervattensströmmarna och därmed näringstillförseln.

På senvintern, i februari-mars leker korallerna. För det är inte så att all tillväxt sker organiskt - det finns även sexuell reproduktion.

Korallerna släpper ifrån sig ägg och spermier i vattnet. När befruktning skett utvecklas larver som efter en till två veckor är simkunniga och kan ta sig fram i vattnet på egen hand. Efter tre till fem veckor börjar larverna leta upp en plats på botten där de kan slå sig ned. Hit har man kunnat följa utvecklingen i laboratoriemiljö. Ingen larv har tyvärr överlevt längre än så och därför vet forskarna inte vilka livsbetingelser som krävs för att en korall-larv ska sätta bo.

Att kunna föda upp larver och därmed odla koraller i laboratorium vore ett stort genombrott, berättar Lisbeth Jonsson när vi är klara för dagen och sätter kurs tillbaka till det marina forskningscentret på Tjärnö. Det vackra vädret håller i sig och det blir en behaglig seglats mellan höstlövsröda klippöar i den bohusländska skärgården.

I labbet har Lisbeth och hennes kollegor byggt upp en miljö som är så lik havsbotten som möjligt.Korallfragmenten får växa till sig i små akvarier där temperatur och ljusförhållanden är desamma som på havsbotten. Till och med vattnet är detsamma.

– Vi har ett inflöde av djupvatten som tas upp från ett djupvattensintag på 30 meters djup, säger Lisbeth Jonsson.

Forskare brukar likna korallrev vid regnskogar - en jämförelse som Lisbeth instämmer i när vi slår oss ned i den värmande eftermiddagssolen utanför labbet.

– De är väldigt, väldigt rika med en hög biologisk mångfald. Detta gäller inte bara de tropiska korallerna utan även kallvattenskoraller, säger Lisbeth Jonsson.

#link=244827#

Vetenskapsradion
jon.thunqvist@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista