1 av 6
Här ska Hollands kärnavfall förvaras - i minst hundra år. Eller längre om då levande generationer bestämmer så. Foto: inyucho Flickr (CC BY 2.0)
2 av 6
Reportern Marcus Hansson vid El Cabril i Spanien Foto: Sveriges Radio
3 av 6
Villar de Cañas - alla invånare i byn gillar inte att få ta hand om Spaniens samlade högradioaktiva avfall
4 av 6
Villar de Cañas - borgmästare Jose Maria Saiz är mycket nöjd med beslutet att få bränslelagret till sin by
5 av 6
Villar de Cañas - ute på vissjan i La Mancha ska det spanska mellanlagret för använt kärnbränsle byggas Foto: Marcus Hansson / SR
6 av 6
Magnus Westerlind på IAEA tycker att det är bekymmersamt att så många länder skjuter upp slutförvarsplanerna.

Hollands atomsilo förvarar kärnavfall för kommande generationer att besluta om

Olika sätt att förvara atomsopor
10 min

Ännu finns inget färdigt slutförvar för kärnavfall någonstans i världen, trots årtionden av forskning. Det är ett komplicerat och mycket dyrbart projekt, och i flera länder skjuter man nu på beslutet. I Spanien, Holland och Ungern byggs istället stora stabila hus, atomsilos, där bränslet kan förvaras under flera decennier. Hollands atomsilo skall målas i en stark orange färg som får en ny blekare nyans allteftersom radioaktiviteten klingar av.

Atomnotans grävreporter Marcus Hansson har rest runt i Europa för att se hur andra länder gör med sitt kärnavfall. Resan börjar i Onkalo - i den grotta där Finlands atomsopor en dag kan komma att förvaras.

Tillsammans med Timo Seppälä, som jobbar på företaget Posiva som bygger det finska slutförvaret, åker vi ner till de tunnlar, där i framtiden, tusentals åtta meter djupa hål ska borras i tunnelgolvet. I vart och ett av borrhålen ska en kopparkapsel med använt kärnbränsle placeras. Det är ett superavancerat pionjärarbete med massor av tekniska utmaningar, inte minst har det visat sig svårt att hitta berg som är sprickfritt å som inte leder stora mängder vatten.

Karin Högdahl som är berggrundsgeolog vid uppsala universitet liknar berget i Finland vid torrt och sprött knäckebröd som de senaste 2-300 miljoner åren spruckit sönder. Hon berättar att bland annat tunneln ned i Onkalo fick flyttas på efter att man borrat sig in i en spricka där det rann vatten.

– Då hade man kommit in i ett vattenförande spricka som man inte kände till innan. Man byggde en förbifart, kan man säga.

Kort sagt så är det inte helt enkelt att bygga så kallade geologiska slutförvar. Det är dyrt, omständigt, och tar flera årtionden, och i många länder är det svårt att övertyga lokalbefolkningen om att just deras by ska bli hemvist för atomsoplager.

USA har nyligen övergett planer på slutförvar i det så kallade Yucca mountain och i Storbritannien blev det nu i februari nej i en folkomröstning. Det betyder: tillbaka till ruta ett, efter årtionden av diskussioner. Men, det finns en annan väg att gå.


I flera europeiska länder skjuter man nu planerna på geologiskt slutförvar på framtiden.

Kanske radikalast är Holland. I ett industriområde med utsikt över Nordsjön finns en knallorange fyrkantig byggnad med tre höga skorstenar på taket. Med den klara hurtiga färgen ser den lite ut som ett varuhus i nåt köpcentrumområde, om det inte vore för taggtråden som omger hela byggnaden. Det här är Nederländernas slutförvar för de närmaste 100 åren; ett hus med nästan två meter tjocka väggar bara ett par hundra meter från havet.

I minst 100 år kommer det att stå där, berättar Hans Codee som är chef för nederländernas myndighet för omhändertagande av radioaktivt avfall.

– It's for at least a hundred years storage.

Den nederländska atomsilon befinner sig inte långt från Antwerpen och invigdes av drottning Beatrix för 10 år sedan. Eftersom den nu ändå ska stå där så länge så har Hans Codee och hans kolleger satsat på att anläggningen ska se snygg ut - som ett konstverk, säger han:

– We have decided that this facility should be something that looks very nice, to make it also a piece of art.

Den knallorgangea lådan med sina nästan 2 meter tjocka väggar är utrustad med naturlig ventilation så att det inte krävs elström för att vädra ut all värme som det radioaktiva avfallet alstrar. I jättelika bokstäver på utsidan står det E = M gånger C i kvadrat, alltså Einsteins berömda formel.

Inne i byggnaden förvaras alltså använt kärnbränsle och annat radioaktivt skrot ingjutet i stora stålbehållare. Tack vare luftningen sköter de sig själva. Och i takt med att de svalnar av kommer byggnaden att målas i en mindre skrikig orange färg. För att signalera att faran är över, så att säga.

– We painted the building in a briliantly orange color. And the first time that we are going to repaint it will be in 2023. 

Att Nederländerna gör så här beror på att landet har ett mycket litet atomenergiprogram. Med en enda reaktor i drift så blir det inte tillräckligt med sopor för att fylla ett geologiskt slutförvar à la Onkalo. Det skulle bli för dyrt helt enkelt. Alltså samlar man på sig radioaktivt skrot under minst 100 år, innan man börjar fundera på ett geologiskt slutförvar:

– Around the year of 2100, some 90 years from now, we will start with the process that Sweden started allready some thirty years ago. We will start looking for a site.

Men, det är under förutsättning att människorna i framtiden vill det, förstås:

– But if people do not want it. If they are happy with another solution, well we are not on the erarth to allready dictate now what the future should do. Then they can simply leave it in the building.

– For certain it's for at least hundrer years, and then it is up to the then living generation what their choice is.

Jag frågar Hans Codee om det finns något som hindrar det här konstverks-slutförvaret att stå där i 200 eller kanske 300 år? Det ser han inga problem med:

– In principle not. As long as the quality of the building and the safety of the building doesn't require that you do something else. well, then there is absolutely no problem with that.

Inspirerade av Holland ska nu även Spanien bygga en sån här atomsilo, eller kärnbränslebankvalv. Men till skillnad från Holland har Spanien tio kärnreaktorer med tillhörande bränsle att ta hand om.


Vi förflyttar oss till den lilla byn Villar de Cañas - mitt i Spanien å mitt ute på landsbygden. Här händer inte mycket,  men för drygt ett år sen utbröt vilt jubel på en av byns två barer, där vi just nu befinner oss.

 – Det blev en jättefest

förklarar borgmästaren, José María Saiz, som sitter och äter lunch när Klotet kommer på besök.

 – Det var som om Maradona hade kommit till byn.

Anledningen till jublet var att den spanska regeringen beslutat att här, i den här lilla fattiga avfolkningsbyn, ska Spaniens centrala lager för använt kärnbränsle byggas.

Atomsilon kallas på spanska för Almacén Temporal Centralizado - eller ATC å byggs alltså enligt holländskt mönster. Under minst 60 års tid ska allt spanskt kärnbränsle och annat radioaktivt skrot förvaras här, i en stor byggnad med tjocka väggar.

Att det efter de här 60 åren skulle bli ett geologiskt slutförvar tror inte José Maria Saiz på. Han är säker på att det tills dess kommer att uppfinnas nån teknik för att omvandla atomskrotet till en värdefull råvara.

 – Det är inte sopor det här, det är en värdefull energiråvara, tycker han.

På samma vis resonerar man i flera länder; att en ny teknik ska kunna användas för att oskadliggöra kärnavfallet.

Men det duger inte som slutförvarslösning. Det säger Magnus Westerlind på Internationella atomenergiorganet IAEA i Wien i Österrike, som är chef på avdelningen för slutförvarsfrågor:

 -- Nej, det gör det strängt taget inte. Man kommer alltid få kvar en viss mängd avfall som kommer att behöva slutförvaras i berggrunden.

I flera länder har det alltså blivit populärt att skjuta problemen på framtiden genom att bygga såna här atomsilos och hoppas på att ny teknik så småningom ska lösa problemen. Ungern är ett exempel där utbyggnad av atomsilo är det som nu gäller. Liksom i Litauen som har avfallet från jättekärnkraftverket Ignalina att ta hand om. Gilmes Jurkzuz som är chef på Ignalina skämtar om att ett alternativ annars ju är att exportera deras avfall till Sverige:

– Kanske Sverige kommer att vara vänlig och ta hand om det?

Men Magnus Westerlind på IAEA igen, tycker det är olyckligt att det går så trögt för många länder med planerna på ett riktigt slutförvar under jord:

– Det är bekymmersamt att det tar längre tid att genomföra slutförvarslösningar och självklart kan det i olika länder finnas en risk att det drar ut väldigt mycket på tiden. Då kan man självklart bli orolig för om det överhuvudtaget kommer att åstadkommas.

Just därför, är det enligt Magnus Westerlind så viktigt att länder som Sverige å Finland går i förväg:

– Det är ju en anledning till at vi ser väldigt positivt på att det nu finns tillståndsansökningar i Finland, Sverige och snart i Frankrike. Det visar så att säga för hela världen att det är möjligt att komma vidare.

Timo Seppälä i Onkalo i Finland, han är säker på att det här är rätt lösning:

– Känslan är sådan att när jag tittar i slutförvaringshålet, då tänker jag att det ska hållas där. Jag har en trygg känsla.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".