Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Vetenskapsradions internationella miljöprogram.
1 av 7
3-åriga Wakana Nemoto, strålningsundersöks vid ett av evakueringscentren utanför Fukushima.
2 av 7
Unuma Tomoe i grön väst underhåller några av strålningsflyktingarna på evakueringscentret.
3 av 7
Osumi Munesige arbetar som tjänsteman på den evakuerade byregeringens från Futuba.
4 av 7
Osumi Munesige har tvingats flytta från byn Futuba nära kärnkraftverket i Fukushima.
5 av 7
Varningsskylt för radioaktivt smittad jord vid skola i Yamakiya utanför den avspärrade zonen 4/3 2013.
6 av 7
Lyftkranar vid reaktor 1-4 Fukushima Dai-ichi kärnkraftverk 11/3 2013.
7 av 7
Minnesstund för tsunamins offer vid Iwaki, Fukushimaprefekturen, 10/3 2013.

Fukushimas strålningsflyktingar väntar på skadestånd...

Fukushimas strålningsflyktingar väntar på skadestånd
13 min

På grund av direktsänd budgetdebatt från Riksdagen utgår Klotet 18/9. Torsdag 19/9 kl 19.03 återutsänds ett program från 27/3.

Kärnkraftsolyckan i Japanska Fukushima 2011 var den allvarligaste efter härdsmältan i ukrainska Tjernobyl 1986. Efteråt har det konstaterats att ingen dött eller blivit akut sjuk av de radioaktiva ämnen som släpptes ut över intilliggande byar och städer, däremot finns en oro för vilka skador som kan visa sig på längre sikt.
Stressen i samband med evakueringen har orsakat för tidiga dödsfall framför allt bland äldre, och många lider av psykisk ohälsa medan de väntar på den ekonomiska kompensationen för mark och hus, som kan ta mycket lång tid att få. Hanna Sahlberg har besökt ett evakueringsboende för strålningsflyktingar som fortfarande väntar på kompensation för förlorade hem 2,5 år efter olyckan.

Vid kvällsmatstiden fylls korridorerna i den före detta högstadieskolan i Saitama av pensionärer som kommer ut ur klassrummen för att köpa matlådor och hämta gratis sallad som skänks av ett företag. De kommer från byn Futaba, som ligger innanför den tvåmilsgräns som markerar huvuddelen av evakueringszonen kring det havererade kärnkraftverket Fukushima.

De flesta här är gamla, många kröker sig nästan dubbla över sina rollatorer. Fram till olyckan den 11 mars 2011 hade byn Futaba omkring 7000 invånare. Idag finns hälften av dem i ersättningslägenheter eller hos släktingar på andra orter i Fukushimaprefekturen, den andra hälften har börjat nya liv på andra platser i Japan. Men drygt 130 av byinvånarna delar fortfarande det trånga boendet i klassrummen i evakueringscentret i en annan japansk prefektur, av ekonomiska skäl; boendet här är helt gratis, och för de äldre innebär det att de är omgivna av personer de känner sedan förr. De enkla ersättningslägenheterna i Fukushima är inte anpassade efter äldres behov.

Den yngste av de kvarvarande strålningsflyktingarna i evakueringscentret är Asakawa Esaku och för honom är det här en speciell dag: han har tagit studenten, och rullar ut examensbeviset framför sin farmor som sitter på knä på tatamimattan på golvet.
– Efter studenten vill jag lära mig bättre engelska och bli affärsman, säger Asakawa Esaku, en späd och artig tonåring.

Hans mamma gick tidigt bort, och efter kärnkraftsolyckan blev han kvar här med sin farmor medan hans pappa arbetar på annan ort. Livet med de sju pensionärerna i sovsalen har han vant sig vid. När han byter om till mjukisbyxor efter ceremonin bryr han sig inte om att gå ut till ombyteskuren av kartong ute i korridoren.

Varje månad får han som de andra evakuerade 6600 kronor i månaden från elbolaget som drev de havererade reaktorerna. Pengarna tar hans pappa hand om. Asakawa Esaku säger att med tanke på de stora förlusterna, och alla vänner han tappade kontakten med, är kompensationen väldigt låg.
– Om man räknar med att det är platsen där jag växte upp som jag har förlorat, så är pengarna vi får inte nog, säger han.

För många är frågan om den ekonomiska ersättningen från elbolaget Tepco fortfarande central, två år efter olyckan. Japanska staten har köpt upp majoriteten av aktierna i bolaget för att det ska klara det långsamma upprensningsarbetet kring de havererade reaktorerna och ersättningskraven från de drabbade. Alla som beordrades att lämna sina hem inom tvåmilszonen krig kärnkraftverket har erbjudits enkla lägenheter och hittills fått sina drygt 6600 kronor utbetalade varje månad som tillfällig kompensation från elbolaget, men processen att betala ut den slutgiltiga ersättningen för förlorade hus och mark har knappt börjat.

Unuma Tomoe ställer fram kaffe på bordet i den lilla kafeterian möblerad med udda soffor i den före detta skolmatsalen. Hennes röst är energisk, men hennes ansikte är trött. Hon är i fyrtioårsåldern och bodde också här i ett av klassrummen tills familjen accepterade en enkel ersättningslägenhet, men eftersom hon fortfarande inte har hittat något nytt arbete jobbar hon kvar som frivillig i kafeterian.

Unuma Tomoe berättar att eftersom hon är uppväxt i Futaba kändes det helt naturligt för henne att bo nära kärnkraftverket.
– Det var faktiskt först efter olyckan som jag tittade på Google Earth och såg hur nära vi bodde, det var en kilometer från stängslet och två och en halv kilometer från reaktorn, berättar hon.
– Vi blev hela tiden tillsagda sedan vi var små att det var en mycket säker plats och att det bara kunde hända små små olyckor.

– Det var vår industri - (vår borg) - så länge jag kan minnas, tyckte alla att kärnkraftverket var något normalt, de jobbade där och det var något nära våra liv. Om någon hade dykt upp och varit misstänksam mot kärnkraftverket hade vi tycket att det var en konstig person, men kanske fanns det en underliggande oro - fastän ingen vågade säga något, säger Unuma Tomoe.

Hon levde med sin man och sin dotter på sina föräldrars gård i Futaba och jobbade som tidningsutdelare. Föräldrarna var bönder och mannen arbetade på en fabrik som tillverkade bromsbelägg. På kvällen efter jordbävningen och tsunamin den 11 mars 2011 hörde Unuma Tomoe på radion att de var tvungna att lämna sitt hem. Hon förstod efter några dagar att de aldrig skulle kunna återvända. Nu börjar huset redan att förfalla.

Sedan det blev tillåtet att resa in tillfälligt i tvåmilszonen kring kärnkraftverket har Unuma Tomoe besökt sitt gamla hus flera gånger. Fotografier och del saker som går att tvätta har hon fått ta med sig, men varje gång hon kommer tillbaka har något ändrats
– Det är tjuvar som kommer och stjäl, säger hon.

– Fönstret blev inte stängt, det ligger döda katter i huset och det luktar starkt av kattkiss, och i trädgården sticker bambuskott upp överallt, berättar hon, och säger att det hon helst av allt skulle vilja nu är att få möjlighet att kunna börja ett nytt liv, men processen för att få ersättning för det förlorade huset och marken är seg och tröttsam. Byn har fortfarande inte påbörjat förhandlingarna med elbolaget.

Enligt japansk lag måste ersättningsfrågor vara lösta inom tre år, annars förfaller kraven, men nu diskuterar politikerna en ändring, eftersom processen väntas ta mycket längre tid än så.

Osumi Munesige som arbetar som tjänsteman på den evakuerade byregeringens kontor på andra våningen i den före detta skolan i Saitama säger att det faktum att det redan gått två år sedan olyckan ger elbolaget ett övertag, eftersom många är i stort behov av pengar nu och mest av allt längtar efter att få slut på processen.
– Det är en fråga om tid, de flesta vill ha pengar snabbt, de vill ha någonstans att bo permanent nu, och elbolaget är smart, de erbjuder en engångssumma på 400 000 kronor direkt i handen nu - om man samtidigt avstår från alla framtida anspråk, säger Osumi Munesige.

Han förklarar också att i de flesta fall är ägarfrågorna komplicerade.
– 70 procent av invånarna i byn står inte som ägare till de hus de bodde i, eftersom husen är skrivna på familjefäderna tills det är dags för barnen att ärva, förklarar han. Så är det för hans egen familj också, och dessutom dog hans gamla far snart efter att han tvingats lämna sitt hem.

Byn Futaba ska börja förhandla om ersättning inom några veckor, men när ersättningen för huset där Osumi Munesige bodde väl betalas ut, kommer den att delas mellan hans mor, hans systrar som bor i andra delar av Japan, och honom själv. Den här situationen gör att strålningsflyktingarna nu upplever plötsliga arvsvister, när hem och mark ska förvandlas till kontanter.

Dessutom är husen ofta gamla, och ersättningen för gamla hus blir låg. Listorna med schablonersättningar som Osumi Munesige bläddrar i visar att det blir mycket svårt att köpa ett nytt hus för ersättningen man får för sitt gamla. Han är besviken på att de drabbade har haft så lite att säga till om.
– Åtta byar gick ihop för att förhandla med kraftbolaget och regeringen, men plötsligt slogs månadsersättningsreglerna bara fast, de lyssnade inte på oss, säger Osumi Munesige.

Efter olyckan drabbades hela Fukushimaprefekturen av dåligt rykte. Även där nivåerna av radioaktiva ämnen ligger under gränsvärdena drabbas bönderna av strålningsstigmat eftersom knappast några konsumenter har lust att äta mat från Fukushima. Nere i kafeterian berättar Osumi Munesige om hur olika grupper av drabbade ställs emot varandra nu när ersättningar ska betalas ut.

– Man får ersättning enligt strålningsnivåerna, så det kan bli olika ersätttning för grannar på var sin sida av en gata, säger Osumi Munesige, och tillägger att det kanske ändå är mest synd om dem som bor utanför zonen. De bor för långt ifrån reaktorerna för att få någon ersättning alls, men drabbas ändå av förlorade inkomster eftersom de inte kan sälja sina jordbruksprodukter, turister undviker området och utflyttningen är hög.

Osumi Munesige berättar att det blivit som en dragkamp mellan lokalregeringen i Fukushima som vill hålla kvar befolkningen för att undvika ännu större ekonomiska förluster, och de invånare, särskilt barnfamiljer, som helst vill söka sig längre bort.

Unuma Tomoe kommer kommer med mera kaffe; hon berättar att hon fortfarande knappt har några möbler i sin enkla ersättningslägenhet, och nu när hon ska köpa nya behöver hon pengar. Hon planerar att börja driva de enklare ersättningsärendena på egen hand, som ersättning för förlorad inkomst, och anlita en advokat för de mer komplicerade som att förhandla om ersättning för mentalt lidande och för den förlorade marken, men hon vet inte hur lång tid det kommer att ta att få pengar. De hon känner till som redan börjat processa med advokat har hållit på i över ett år utan att kunna komma överens med elbolaget.

Dessutom finns det mycket som aldrig kan ersättas.
– Förutom de materiella förlusterna är den största förlusten att jag tappat min stolthet, jag vet inte längre riktigt vad jag ska säga när  någon vill veta vem jag är, jag gör och vad jag kommer ifrån, säger Unuma Tomoe, i kafeterian på evakueringslägret i den gamla skolan i Saitama.

Reporter: Hanna Sahlberg
Hanna.sahlberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".