1 av 2
Brev till Bokcirkeln från Agnes L. Klicka för att läsa brevet i större version
2 av 2
Klicka på bilden för att läsa brevet

Lyssnarbrev

Bokcirkeln har redan många efterföljare ute i landet. Har du en bokcirkel som vill haka på och läsa? Skriv och berätta om hur ni träffas och vad ni pratar om.

Adressen är: Bokcirkeln, Sveriges Radio, 105 10 Stockholm eller e-post: bokcirkeln@sr.se

Lyssnarbrev från Kajsa Sundström:

Hej,

Missade bloggandet efter senaste Bokcirkeln, men måste tacka för programmet - hela upplägget och så det senaste, om Buddenbrooks! Så bra, spännande samtal med de hängivna läsarna om en bok som jag - i likhet med dem - inte läst! Nästan ännu roligare än förra gången om Anna Karenina som är en av mina "eviga följeslagare".

Ser redan fram mot nästa! Du skrev i bloggen att du inte bestämt ännu vilken boken ska bli men att du gärna skulle ha något om Afrika... Då tänkte jag genast på Doris Lessing. Så många av hennes böcker är värda att tala om och få romaner säger så mycket om vad som sker i dagens Zimbabwe som hennes berättelser om föräldrarna och uppväxten i Rodersia och Sydafria. Lätt skulle det också vara att hitta (manliga) författare som inte läst men skulle må bra av att läsa Doris Lessing!

Kanske också något för kulturredaktionen (tänk Gunnar Bolin!)!

Tack igen och allra bästa hälsningar!

Kajsa Sundström


Lyssnarbrev från Eva Heffler, 09-06-04 17:32

Hej!

Alltför sent kom jag igång med läsandet för att kunna följa den ordinarie lästakten, men tack vare nätet har jag ändå kunnat följa bokcirkeln.
   Det har varit en stor stimulans för mig att först läsa och sedan lyssna på vad andra tycker. 

Alberte var svår att möta för mig, som blir provocerad av spetsknypplerskor. Känner du till filmen Spetsknypplerskan? Jag minns fortfarande hur rasande jag blev över huvudrollsinnehavaren som lät sig utnyttjas till undergång. 
   I böckerna fick jag lyssna till Alberte som just blev ett offer gång på gång utan att kunna freda sig och jag var arg på den där fegisen.

I tre böcker har jag följt hennes svåra väg, när det bara har "blivit" fel för henne. Hon vågade inte följa den förste mannen dvs. hon vågade inte lita på sin känsla utan måste ha kvar kontrollen över sitt liv. Mannen dör i en olycka, får hon veta efter en lång tids väntan på livstecken. Då går hon nästan under och räddas av Sivert, som hon inte älskar men får omvådnad och närhet av.
   Pojken blir till och hon vägrar gå med på abort påhejad av Liesel. Ibland undrar jag om det är av egoistiska skäl hon föder pojken.

Av en abort riskerar hon att bli skadad till kropp och själ som Liesel. Kanske hon också drömmer om att få närhet, kärlek och gemenskap med sitt barn, men så blir det inte.
   Hon som inte fått kärlek och omsorg som barn, utan levt i kylan uppe i Nordnorge, inte blivit mammad, kan inte ge och sedan få. Istället letar hon i sin oro fel hos sin son och känner sig misslyckad. Så tror jag att många mammor av idag kan känna det.

Hon lever i skuggan av sin man och håller på att förlora sonen till honom när hon träffar Pierre med vilken hon känner sig befryndad och levande. Åter väljer hon bort det som verkar att betyda mycket för henne eftersom hon då skulle förlora sitt barn.
   Tillbaka i Norge i Siverts föräldrarhem regeras hemmet av Siverts syster, och Alberte mår förfärligt dåligt uppe i Otilies sovrum men hon fogar sig igen. Något annat kan hon väl inte. Hon ser hur pojken förändras, mår allt bättre och blir som andra barn tillsammans med farföräldrarna. Jag tror, att hon förstår att han kan få ett gott liv hos dem.

Själv är hon ju så upptagen av sig själv och sitt författande så hon kan inte ge honom det hon önskar. Jag tror hon inser det.
   När hon ger sig iväg tycker jag hon gör så gott hon kan. Hon klarar inte konflikter och smiter därför iväg utan att ta avsked från sin pojke. Det skulle kanske vara för smärtsamt.
   Själv märker jag att jag nu identifierar mig med henne och gråter när jag läser de sista sidorna.

Den här läsupplevelsen hade jag inte fått utan beledsagandet av bokcirkeln. Jag hade gett upp efter hälften av den första boken så arg var jag på Alberte. Trött var jag på alla miljöskildringarna men visst var de en spegling av hennes inre liv som någon så klokt sa.

Sen tycker jag att det var bra med tre så olika personer som pratade om boken.

Tusen tack
Eva H

Lyssnarbrev från Britt-Marie Wallin, 09-04-29 21:55

”Efter den första träffen skrev jag en kommentar med rubriken ”Livsräddande  läsning”. I går lyssnade jag på den näst sista träffen tillsammans med en mig närstående person som utbrast: Vad gnälliga dom är! Vem vill läsa dom här böckerna efter att ha hört det här? Då blev jag full i skratt, och hans nytvättade öron fick mig – som vant mig vid det återkommande kritiska hurdan hon är – att vilja komplettera det ni tagit upp ur Alberteböckerna med den utgångspunkt som jag själv har haft.

Men först: vad skönt att ni varit öppna med era egna liv och erfarenheter  i diskussionen! Och en bättre projektionsyta än Alberte för att lära känna  sig själv får man leta efter. Den person man läser om i litteratur värd namnet är ingen annan än sig själv, det är min egen upplevelse av bokcirklar genom åren. 
   Jag blev faktiskt glad! när jag såg Maries fråga på webben: Kan det inte vara så att Alberte är deprimerad? Jovisst, tänkte jag, men inte bara det.

Hon är en neurotisk människa och Cora Sandel har lyckats med konststycket att inifrån gestalta en neuros. Hon kämpar med det lilla barnets längtan att uttrycka det som var svårt, fantasier och magiska tankar om skuld och straff som senare hos den vuxna människan lever sitt undanträngda och obegripliga liv.
    Om Alberte hade haft möjlighet och lust att gå i insiktsterapi kanske hon kunnat välja i olika situationer och inte styrts av omedvetna drivkrafter i sitt psyke. För det är en strid som pågår intrapsykiskt, en strid där hon själv är både förövare och offer. Det är här det bränns! Och är intressant att tala om hennes ”offerroll” eftersom hindren finns både inom henne själv och i det omgivande samhället - att koppla ihop de här två aspekterna är det som jag själv tänder på. Folk i allmänhet är så intresserade av mord och brottslighet, men tänk en stund på att delar av liv kan ”dödas” inom en människa och upptäck hur spännande den  brottsplatsen kan vara att undersöka.

Vi vet inte hur mycket Cora Sandel censurerade men jag är glad över att vi inte vet vilka människorna i Albertes omgivning är, eftersom vi slipper det samtida bjäbbandet om vad som är ”sant” och ”påhittat”. Men uppenbarligen vill hon skydda sig själv, annars skulle hon inte använt en pseudonym för sitt författarskap.
   Kanske är det så att vårt så självutlämnande samhällsklimat paradoxalt nog döljer det viktigaste i våra liv och att många därför kan känna igen sig i den envetna kampen som Alberte för? undrar jag, som njutit av den här programserien.”

Britt-Marie Wallin


Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".