1 av 4
Magnetofonband är farliga saker, vid detta tillfälle för Lars Orup och Folke Olhagen. Foto: SVT Bild
2 av 4
Gravering av lackskivor. Foto: SVT Bild
3 av 4
Radioprofilen Kjell Stensson vid stålbandsmaskin. Foto: SVT Bild
4 av 4
Inblick i Sveriges Radios arkiv. Foto: Bo-Aje Mellin/SVT Bild

Sveriges Radios arkiv

Musikradions veteran och P2 Arkiv klassiskts producent Curt Carlsson, mångårig medarbetare på Sveriges Radio skriver här en presentation om radioarkivet och en historia om våra inspelningar.

Sveriges Radio har ett omfångsrikt programarkiv där man bevarat inspelningar alltsedan 30-talets början. Dessvärre var alla program direktsända fram till omkring 1939, och bara ett fåtal spelades in på lackskivor, som var den tidens vanligaste inspelningsmedium. Från början hade man bara ett graververk och då kunde man endast spela in avsitt på 3-4 minuter i taget. Efter några år skaffade man sig flera sådana här 78-varvs graververk, så att man genom att använda dessa omlott kunde spela in längre verk. Det hörde dock till sällsyntheterna att man gjorde det. Det var ju ganska komplicerat.

1937 skaffade sig Radiotjänst – som Sveriges Radio hette på den här tiden – sin första stålbandsmaskin, en slags föregångare till den moderna bandspelaren. Dessa maskiner var större kolosser på 450 kilo, där man spelade in på tremillimeters stålband upprullade på stora järnspolar, omkring 75 centimeter i diameter. Banden vägde 15 kilo och på dem kunde man spela in upp till 30 minuter. Dessa maskiner var i drift fram till ungefär 1945 och de användes framför allt att spela in hela akter av teaterpjäser eller operaföreställningar vid ett tillfälle,
för att sedan spela upp dem vid ett annat.

Efter kriget började de i Tyskland uppfunna bandspelarna – eller magnetofonerna, som man sa på den tiden – komma till användning. De först inköptes redan 1938. Från början bestod banen av ett pappersband med ett påklistrat lager av järnoxid, som magnetiserades. Det var alltså ett inte särskilt tillförlitligt sätt att spela in eller spara ljud på. Efter kriget kom det nya band på acetat- eller plastbas. Men bristen på band i ett Europa i efterkrigstid var stort. När tillverkning kom igång i större skala var banden fortfarande dyra och man blev tvungna att hela tiden återanvända dem. Ville man av någon anledning spara något, kopierade man över det på lackskivor. En både dyrbar och komplicerad procedur, så inte så värst mycket av den inspelade musiken sparades under det tidiga femtiotalet.

Först i och med att bandspelare och band blev billigare och tillgången blev större, kunde man arkivera inspelningar i större skala, men då å andra sidan fick man ett annat problem: utrymmet. Banden tog plats och utrymmet för arkivet begränsat. Alltså blev man tvungen att införa en restriktiv arkiveringspraxis och endast det som var särskilt viktigt kunde få arkiveras. I dag finns ju ljuden på i digital form på CD-skivor och framför allt som digitala ljudfiler på en hårddisk i en dator och det fysiska utrymmet som krävs för att lagra dessa, är betydligt mindre.

Curt Carlson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".