”Andra människor kan inte förstå de känslor som rör sig i huvudet på en som är adopterad. Det kan t ex handla om övergivenhet, skamkänslor och trygghetslängtan - att man i vissa fall blivit lurad, bedragen och bestulen på sin barndom”, säger Eva Drewsen. Foto Lars Mogensen

”Den skam som finns hos sådana som mig”

Ett samtal med Eva Drewsen, en av Sveriges ”osynligt adopterade”.

Från 1940-talet och fram till slutet av 1960-talet var adoption av svenska barn det vanligaste sättet för dem som ville adoptera. Och än i dag, när de allra flesta adoptioner är internationella, är faktiskt det typiska adoptivbarnet en svensk 40-talist. Men många av dessa är ganska osynliga - d v s det syns inte på dem att de är adopterade. En del har också ganska sent i livet fått veta sin historia eller delar av den.

”Jag känner många vuxna adopterade som har blivit varse att de är adopterade först i vuxen ålder. Och det är en katastrof för då rasar hela den grund man står på”, säger Eva Drewsen som är aktiv i Organisationen för vuxna adopterade och fosterbarn, AFO.

Hon samtalar med Lars Mogensen, Lokatt Media, i Tendens tema: Adoption - för barnens bästa? 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".