"Varför har vi sådan rädsla inför mänsklig så kallad svaghet?"

Hej Olle!

Med stor glädjae har jag lyssnat på dina program, det är verkligen intressanta frågeställningar som diskuteras. Jag har laddat ned programmen i min iPod och samtidigt gått på en promenad i den ljusa sommarkvällen. Ljuvligt!

Jag såg att du ville ha in lyssnarnas funderingar till det sista programmet och jag har nåt som jag ofta funderar över.

Varför har vi sådan rädsla inför mänsklig så kallad svaghet? Jag skulle nog nästan våga påstå att vi människor (rent generellt) föraktar svaghet och det förundrar och även skrämmer mig. Förmodligen kan vi hitta en förklaring i någon sorts evolutionsteori, att den starka vinner och att vi ska undvika det svaga och inte föra det vidare i våra gener. Men vi är ju sociala varelser också och vi vet alla hur mänskligt det är att inte alltid vara stark. Strindberg lär ha sagt att det inte är våra dygder utan våra fel som gör oss till människor. Och jag vågar påstå att alla vet hur gott det känns att inte behöva förställa sig, att bli emottagen precis som den man är och även att bli förlåten.

Så varför detta förakt? En attityd som jag upplever brer ut sig mer och mer, listigt förklätt i deviser som att man kan välja sin väg, att det bara är jag som har ansvar för mitt liv, att man inte ska ligga samhället till last, osv. Vi kan också se hur a-kassan och sjukpenningen har försämrats och vore vi solidariska skulle vi som just nu inte behöver ta del av de här socialförsäkringarna, gå ut på gator och torg och kraftfullt protestera mot denna återgång mot ett samhälle med än djupare klassklyftor. Men det gör vi inte.

Sommarhälsningar /

Christina "Kina" Edin