När en vänskap går i kras...

När en vänskap går i kras, varför reagerar de flesta människor i en sådan situation med ett totalt avståndstagande till den person de förut tyckt så bra om? Plötsligt är ingenting som den andra personen sagt eller gjort bra.

Inga nyanser finns, allt är svart eller vitt.

Varför vill man att en vänskap tar slut, utan att man behöver prata om det? Ibland är ju en relation inte längre till gagn för den ena, eller båda parter och det kan vara dags att släppa taget. Men varför vill man inte prata, ge den andra personen och sig själv möjlighet att ställa frågor?

Tacksam för respons. Guds frid!

Med vänlig hälsning

Jan Roostal