Studio Ett

Psykiatrins farliga grepp

Inom kroppssjukvården är reglerna för patientsäkerheten många och omfattande, men inom psykvården råder inte samma stränga regler. Hör eller läs Bo-Göran Bodins reportage om Johan och Mats som båda avled sedan de hållits fast av vårdpersonal, i ett grepp som polisen inte använder längre eftersom det är livsfarligt. Är det farligt att söka psykvård? Vem tar ansvar för psykpatienternas säkerhet? Medverkar gör Anna Björkdahl, som forskar kring patientsäkerheten på psyket och Anders Printz, som är enhetschef vid socialstyrelsens utvecklingsstöd för psykvården.

Psykiatrins farliga grepp
– utskrift av reportage i SR Studio Ett, 090202

Småstenarna skrapar mot isen när Åke går över gårdsplanen mot stugan bredvid traktorverkstan. Åke bryr sig inte om att tända ficklampan, det är stjärnklart i Norra Värmland i kväll och parabolantennen på nedsläckta stugan lyser i mörkret.

Det är ingen som bor i Johans stuga längre, ändå står värmen på, föräldrarna väntar fortfarande på att han ska komma hem…

Åke stannar vid trappan, han torkar bort tårarna med jackans underarm innan han går in.

I Johans stuga sitter planscherna sitter kvar på väggarna, datorn står kvar på bordet. Stugan är julpyntad och varm, men Johan kommer aldrig hem, hur mycket hans föräldrar än önskar.

Två dödsfall

Det här reportaget handlar om Johan som dog vid ett tumult på psyakuten i Karlstad, men reportaget det handlar också om Mats som dog på en psykavdelning i Södertälje i våras.

Vi kommer att visa hur välutbildad vårdpersonal använde livsfarliga grepp på Johan och Mats som polisen för länge sedan slutat använda eftersom dom greppen är just – livsfarliga.

Polisen slutade efter Osmo Vallo

Osmo Vallos död - i samband med ett polisingripande - i skapade våldsam debatt i Sverige i slutet på 90-talet om polisens arbetsmetoder och farliga grepp.

Samtidigt kom också forskning från bland annat  USA som visade att flera personer dött i samband polisingripanden när de med våld lagts ner på mage och utsatts för tryck på ryggen.

1998 ändrade den svenska polisen sina instruktioner – det gamla sättet att hålla fast personer på mage var helt enkelt för farligt.

Så känns greppet

Vi är på polishögskolan i Solna. I en korridor under gymnastiksalen ska Björn Jacobson – som är ansvarig för polisens utbildning i självskydd – visa mig hur det känns att bli nedtryckt på mage, med dom GAMLA greppen som polisen alltså inte längre använder.

- Nu ligger du på mage, så här kan jag hålla dig, du har svårt att komma upp men du kan fortfarande andas. Om jag däremot tar ett grepp och ligger och pressar så ryggen, tänk att det är två som ligger så här, säger Björn Jacobson.

Det tar inte många sekunder innan jag känner paniken , det blir så fruktansvärt svårt att andas..

- Du märkte hur pass jobbigt det blir, jag väger 90 kilo och jag låg och pressade, tänk om det är två som ligger och pressar i tio femton minuter och du är andfådd och måste få luft, säger Björn Jacobson.

I dag vet alla svenska poliser hur farliga dom här greppen är:

- Det är ju problematiskt att ligga på mage med tryck på ryggen. Det gör att andningen försvåras. Det finns ett antal tragiska fall som slutat illa i polisvärlden förr om åren. Men nu vet vi det, och instruktionerna är naturligtvis annorlunda. Det måste gå fort.

När du säger att det måste gå snabbt, vilket tidsintervall pratar du om då?

- Det finns ingen som kan utlova en säker tidsperiod.  När vi över här på polishögskolan är nedläggningen på mage avklarad på 30 sekunder, säger Björn Jacobson.

”Vi trodde han skulle få hjälp”

Det har gått snart ett år sen 32-årige Johan dog på psykakuten i Karlstad, hans föräldrar har svårt att förstå vad som egentligen hände.

Johans mamma säger att hon trodde att skulle få HJÄLP när han kom till psykiatrin:.

- Jag tänkte att han skulle få komma i väg och få vård, säger hon.

- Vi trodde väl att han skulle komma tillbaka, säger Johans pappa. Hux flux ringde de och sa att han hade somnat in.

Johan, som var utvecklingsstörd, bodde i en stuga intill föräldrarna i norra Värmland, och jobbade hemma på gården:

-  Han tyckte om musik, han satt ofta och spelade musik i sin stuga och tittade på tv, säger mamman.

Vad lyssnade han på för musik?

- Det var mest dansbandsmusik.

Johan hade under dom sista dagarna fått konstiga utbrott – och bland annat hamnat i slagsmål med föräldrarna, sedan han blivit arg för att vägen inte var sandad. Och det var därför han hamnade på psykakuten.

Johan ligger nerpressad på mage

Ekot har kartlagt vad som hände under den dryga timme som Johan var inlåst på där, bland annat med hjälp av personalens skriftliga berättelser och landstingets egen utredning:

22.30:

När Johan varit på psykakuten 1 timme förstår att han att han inte får åka hem. Han blir han orolig, går runt i korridoren och känner på dom låsta ytterdörrarna. Han säger att han vill hem till mamma..

När en skötare säger att han ska flyttas till en psykavdelning – blir Johan vild. Han ropar att han ska hem och försöker ta sig ut genom dörren, han kastar pinnstolar och sparkar och slår omkring sig.

Två manliga skötare lyckas brotta ner honom. En av skötarna, som beskriver sig själv som MYCKET kraftigt byggd, vrider upp Johans arm på ryggen.

Skötaren, som vi kallar Nils, har skrivit en redogörelse över vad som hände:

” Jag hamnar på knä på vänstersida om patienten med höger arm låst i ett grepp bak på ryggen. Min kollega blir sittande över benen på patienten och låser därmed nederdelen av kroppen.”

Det finns mer personal på plats, men det är bara dom två manliga skötarna som håller fast Johan.

Han ligger nerpressad på mage, sidan av ansiktet är tryckt mot golvet och en skötare har brutit upp hans arm på ryggen.

Det grepp som skötarna håller utvecklingsstörda Johan - är det som polisen alltså slutade använda för mer än tio år sen, eftersom dom är så farliga.

Har svårt att andas

”En kvinnlig kollega från avdelning 1 kommer och håller den vänstra handen som är fri under en kort period. Hon uttrycker samtidigt att jag är för hårdhänt mot patienten och att jag ska släppa taget något”

Det tar bara någon minut innan Johan får svårt att andas.

Den kvinnliga skötaren ser att Johan skiftar färg – vilket är ett allvarligt tecken på syrebrist. Johan säger också att han inte får luft. Den kvinnliga skötaren säger till totalt tre gånger att dom ska släppa greppet eftersom Johan har svårt att andas. Hon lämnar rummet upprörd, eftersom dom två inte lyssnar på henne,

22.39 –nio minuter har gått sen tumultet startade:

Två väktare, som larmats, kommer in på psykakuten. Johan har nu båda händerna låsta i ett grepp på ryggen, men han kämpar fortfarande emot.

Kanske slåss han för sitt liv. Det finns inga uppgifter i landstingets utredning hur Johan mår efter den kvinnliga skötarens larm att han inte kan andas.

Johan sparkar och gör alltså motstånd. En av väktarna tar hans ben, korsar dem, och trycker upp dem mot baken.

Ett allvarligt varningstecken

Björn Jacobsson på polishögskolan:

- Om man dels låser armarna på det här sättet på ryggen, då kan han inte trycka ifrån med armbågarna, och sen är det tryck på ryggen och det är ju besvärligt. Och om man sen tar det här så kallade benlåset och tar i ordentligt gör man det ännu svårare för honom att få luft. Det blir lättare att man kommer till en kvävning.

Björn Jacobsson säger att om någon ändrar färg i ansiktet eller på läpparna är det allvarligt:

- Det finns varningstecken. Ett av dom är färgskiftning i ansiktet, som går mot svagt blått svagt lila. Om man upptäcker dom här färgförändringarna ska man veta att det är en risk att det hela håller på gå överstyr, säger Björn Jacobson.

Johan är blå i ansiktet

22.46 –16 minuter har gått sedan tumultet startade:

Ännu fler väktare kommer till psykakuten – en dom tar över greppet om Johans arm från skötaren. Väktaren håller runt Johans hand och lägger knäet mot hans armbåge.

Väktarna sätter på Johans handbojor. Han ligger kvar på mage. 

22.52.  Det har gått mer än 13 minuter sen den kvinnliga skötaren slog larm om Johans färgskiftning och att han inte kunde andas.

En sjuksköterska kommer in på rummet och ger Johan en lugnade spruta. Vissa inblandad säger att något händer strax före sprutan, andra strax efter.

Johan är blå i ansiktet. Han hostar till när han vänds på sidan. Någon  tar av handbojorna. Personalen börjar återupplivning och han flyttas till intensiven. Men Johan vaknar aldrig upp… två dagar senare dödförklaras han…

När polisen övar ska en nedläggning på mage alltså vara klar på 30 sekunder. När handbojorna lossas på Johan har det gått nästan en kvart sedan han ändrade färg i ansiktet.

”Jobbat enligt boken”

Det har snart gått ett år sen Johan dog, Ännu pågår en förundersökning – där åklagare ska ta ställning till om någon ska åtalas för brott i samband med Johans död. Enligt uppgift till Ekot visar obduktionen att han avled på grund av syrebrist, som orsakades av nedläggningen. Men eftersom brottsutredningen pågår är alla handlingar från rättsläkaren ännu sekretessbelagda.

Claus Vigsø är divisionschef för psykiatrin i Värmland. Jag frågar honom om han tycker att någon gjorde nåt fel när Johan dog

- Det låter som man har jobbat enligt boken. Personalen har jobbat inom den ram som kännetecknar god vård. Det tycker jag, säger Claus Vigsø.

Personalen följde de instruktionerna?

- Ja, det låter så, säger Claus Vigsø. 

Psykiatrichefens påstående stämmer inte

Johan fick alltså god vård - enligt psykiatrichefen – och personalen jobbade enligt landstingets officiella riktlinjer.

I Karlstad det alltså TILLÅTET att patienterna ligger nertryckta på mage med händerna på ryggen – trots att dom medicinska riskerna numer är välkända.

Men riktigt så är det inte. När Ekot granskar ”boken” , som Claus Vigsø kallar den visar det sig att det inte stämmer. Personalen bröt definitivt mot instruktionerna när dom höll fast utvecklingsstörda Johan.

I riktlinjerna omvårdnad vid bältesläggning står det:

”Kontrollera vid fasthållning på mage att patientens armar inte bryts upp på patientens rygg.”

När Claus Vigsø får höra det här, säger han plötsligt att det kan vara okej att bryta mot riktlinjerna:

- När saker blir extrema då får man välja att bryta mot riktlinjerna för att annat väger tyngre.

I vilka lägen kan man bryta mot riktlinjerna?

- När de inte ger det resultat man vill ha.

Även om det blir farligt?

- Vad menar du med farligt?

Att man slutar andas till exempel…

- Det är inte den farlighet vi värderar…  den ska man väl också värdera. Men om en person går bärsärk då får man säga: okej, vi får begränsa möjligheten att skada sig själv och andra personer som är i närheten. Det fanns människor i väntrummet, de får vi inte skada.

Riktlinjerna får man gärna bryta om man kan dokumentera varför man bryter dem. Det är ju inte så att man inte får bryta mot riktlinjerna.

Får man göra det även om det är farligt?

- Ja, det får man väl…  säger Claus Vigsø.

Det finns alternativ

Mer än 10 år har gått sedan Osmo Vallo dog vid ett våldsamt polisingripande här i Karlstad.

Internationell forskning har slagit fast att det är farligt, om en person pressas ner på mage och utsätts för tryck på överkroppen.

Men i psykiatripersonalen saknar uppenbarligen FORTFARANDE ofarliga metoder för att hantera patienter som blir våldsamma som Johan.

Lösningen blir alltså att personalen får bryta mot rutinerna – trots att det är förenat med livsfara.

Det går inte heller, som på film, att ge intramuskulära sprutor med omedelbar effekt. De läkemedel som det går att ge i en våldsam situation tar ungefär tio minuter innan dom ger effekt.

Så är det så illa – att det helt enkelt inte finns några alternativ?

Geir Olsen jobbar i vanliga fall på en rättspsykiatrisk avdelning i Bergen i Norge. Sedan några år jobbar han också med att utbilda vårdpersonal för att hantera hot och våldssituationer.

Den så kallade Bergenmodellen – som utbildningen heter - kan faktiskt fungera som ett alternativ, till farliga grepp, säger Geir Olsen.

- Vi är skeptiska till nedläggning på mage. Dels för att det visat sig att man är väldigt utsatt för risker. Vi föredrar att man lägger patienten i sidoläge.

Och för att klara att hålla en våldsam patient på sidan, använder personalen så kallade mobila bälten. Förenklat fungerar dom som mjuka hand – och fotbojor. Personalen slipper använda grepp som kan vara farliga.

- Om man fäster mobila bälten kan man komma undan de fysiska greppen, säger Geir Olsen

Bergenmodellen har nått delar av Sverige. Ibland annat Stockholm pågår nu ett projekt där personal inom psykiatrin får den här utbildningen..

Ännu ett dödsfall

Tre månader efter Johans död händer det igen: då dör 45-årige Mats på Södertälje sjukhus.

Bordet framför Mats storasyster Åsa är täckt av album och fotografier. Julfester, födelsedagskalas, semesterbilder…

På en svartvit bild från 60-talet kisar Mats mot kameran.

- Det här var sommaren 67, det är alltså sommaren efter. Det är nere vid badet vid Tullingesjön, säger Åsa.

När Mats var fyra år hände något förändrade i livet.

- Då var jag tolv tretton. Då kom jag hem från skolan en dag. Båda mamman och pappa arbetade så vi hade en barnflicka hemma. Hon kom emot mig och sa: han är så konstigt, han bara ligger där, och man ser bara ögonvitorna. När jag såg honom tänkte jag att det är katastrof. Läkarna sa att han kommer inte att överleva. Han har fått syrebrist i hjärnan, säger Åsa.

– Antigen hade han fått ett epileptiskt anfall och fått syrebrist. Eller så hade han mått illa och kräkts och dragit ner det i luftvägarna och sen fått syrebrist och sen epilepsi.

Mats klarade sig, men fick en allvarlig hjärnskada. Han började stamma, fick svårt att koncentrerar sig och plågades av ständiga epilepsianfall.

Även som vuxen påverkades hans liv mycket av den svåra epilepsin.

Han blev förvirrad av epilepsianfallen

Mats jobbade på Scania i Södertälje i mer än tio år, bland annat tillsammans med Bengt Perman och Stefan Carlqvist:

- Han körde ståtruck, och det var han stolt över. På grund av sin sjukdom fick han inte ta vanligt körkort. 

När Mats kom i 40-årsåldern, fick han förutom dom ständiga epilepsianfallen – även psykiska problem. Han gick upp kraftigt i vikt och fick allt svårare att klara sig själv. 2002 flyttade han till en lägenhet i ett gruppboende i Södertälje.

Mats slutade på Scania, men han slutade aldrig drömma om att han en dag skulle komma tillbaka…

Vi ska dröja oss kvar vid Mats epilepsi. Den är viktig för att kunna förstå vad som hände den dan han dör på Södertälje sjukhus.

I samband med epilepsianfallen kunde Mats gå omkring och vifta på armarna. Å han blev nästan alltid förvirrad.

- Det var ju jättejobbigt han var väldigt förvirrad efter anfallen och kände inte igen oss. Men sakta kom det tillbaka igen, säger Stefan Carqvist.

- Han hade skamkänslor efter epilepsianfallen och ville inte att vi skulle prata om det, säger Bengt Perman.

Inte hålla fast

Enligt Sven Pålhagen, som är neurolog på Karolinska universitetssjukhuset och expert på epilepsi är förvirring i samband med epilepsianfall mycket vanligt:

- Ofta är patienten inte medveten om situationen. Det är en del av ett anfall, säger Sven Pålhagen.

Jag har hört att man gå omkring och vifta på armarna och grymta…

- Ja, det är ganska typiskt. Det här kan pågå i timmar. Och det bästa sättet är att milt övervaka.

Är det bra att hålla fast personen?

- Nej! Det är det absolut inte. Det motverkar, den som är i anfallet förstår ju inte vad som händer, säger läkaren Sven Pålhagen. 

”En mycket farlig situation”

I maj i förra året kom Mats i taxi till Södertälje sjukhus för att prova ut mediciner mot sina psykiska besvär.

När han kom till sitt rum på psykavdelningen, fick han ett epilepsianfall. Efteråt var han förvirrad, han grymtade och fäktade med armarna.

Enligt personalen på sjukhuset hade Mats varit i korridoren knuffat in en skötare i väggen – och därefter stängt in sig på sitt rum med en annan person.

Det handlade om en mycket farlig situation – enligt personalen på avdelningen – där den som var instängd tillsammans med Mats snabbt måste räddas.

Men den som var där på rummet, Mats kontaktperson från hans stödboende ville inte alls bli räddad. Men ingen brydde sig om att prata med Stina Johansson, som hon heter.

- Jag var absolut inte oroad. Jag hade sett honom ha anfall förut. Han var ingen våldsam människa, säger Stina Johansson.

Mats förstår inte instruktioner när han är i förvirringen, han fattar helt enkelt inte vad folk säger.

Men trots att han är på en vårdavdelning – med högutbildad personal som känner till att han har epilepsi – beordrar dom honom att lägga sig på sängen. När han inte lyder, brottar dom ner honom på golvet – allt för att skydda Stina Johansson.

- Sen kom det in fler och fler människor som låg på honom. Inte så att hela kroppstyngden låg på honom, men det var ändå så att flera personer tryckte ner honom och några låg på honom. Då såg jag att det var åtta personer. Jag tänkte det kan inte vara åtta personer som håller fast honom. Så jag vände mig bort och andades tre gånger och räknade, jag trodde det inte. Men så var det , säger Stina Johansson.

”Ett litet barn förstår”

Återigen använder alltså personal inom psykiatrin de  farliga grepp som polisen slutade med för över tio år sen. Mats ligger nerpressad på mage med tryck på överkroppen. Enligt Stina Johansson – som är kvar i rummet – håller två personer i Mats axlar, en tredje trycker med underarmen mot hans rygg.

- Det är helt självklart att han inte kunde andas i det läget. Ett litet barn förstår att det inte går att andas i den situationen. Men man fortsatte att trycka ner honom. Även om de hade släppt honom hade han inte kommit upp, det är helt omöjligt att han skulle företa sig något eftersom han var så klumpig, säger Stina Johansson.

Risk med stor mage

Mats var kraftigt överviktig, å han hade – precis som Johan som dog i Karlstad – en stor mage. Å det är ytterligare en riskfaktor för kvävning – säger Björn Jacobsson på polishögskolan.

- Är man fetlagd så kommer buken att tryckas upp mot mellangärdet och diafragman som gör att det blir avsevärt svårare att andas. Så man kan säga: ju mer fetlagd desto större risk att placera någon på mage, särskilt om det dessutom blir tryck på ryggen, säger Björn Jacobson.

Stina Johansson:

- Han hade verkligen en enorm mage. Det är som att pressa ner en höggravid kvinna. Det gör man ju inte. Inte för barnet skull, men inte heller för mamman skull för det skulle inte heller sluta bra.

Slutade inte kämpa

När polisen övar ska en nedläggning på mage alltså vara klar på 30 sekunder. Då ska personen resas upp eller vändas på sida. Mats blir liggande på MAGE i cirka tio minuter, visar ekots granskning.

Det tar först hela ÅTTA minuter innan Mats får en spruta, det framgår av sjukhusjournalen. Å därefter fortsätter personalen att trycka ner honom på mage.

- Han slutade inte kämpa emot, han kämpade för att få luft. Det gjorde han även efter sprutan. Sen när han inte längre rörde sig, då tog de in en säng som de skulle lyfta upp honom på. När de vände honom var han lila i ansiktet och gul på händerna, säger Stina Johansson.

Fick du intrycket att de väntade på effekten på sprutan?

- Ja, man släppte lite och då fortsatte han röra på sig och då höll de i igen. Och sen slutade han att röra på sig. Frågan är om det var sprutan eller om han dog?

Det var i inte intramuskulära sprutan som fick Mats att lugna sig. Vid obduktionen hade han inget läkemedel i blodet. Personalen väntar alltså i åtta minuter på att ge honom en spruta. Å den spruta han sen fick, det var ingen snabbverkande medicin.

Mats fick Stesolid intramuskulärt. Men tillverkaren är det olämpligt att ge just stesolid intramuskulärt, eftersom det tar så lång tid innan läkemedlet ger effekt. Det tar en till en och en halv timme.

”Hur har personalen tänkt?”

Mats syster Åsa säger att hon inte förstår hur personalen tänkt, hur skulle situationen avslutas, skulle dom ligga kvar och vänta in effekten på sprutan i en till en och en halv timme?

- Att ge honom Stesolid intramuskulärt var helt meningslöst. Jag vet inte hur det hade tänkt avsluta situationen med nedläggningen? Så länge han kämpade höll de ju emot, säger Åsa.

Björn Jacobson på polishögskolan, säger att det är just det HÄR som är den stora risken när en person trycks på mage:

- Det behöver inte vara så att en person är fullt frisk och mår bra eftersom han orkar kämpa så. Det kan vara den sista striden, att han tar i med sina sista krafter. Sen behöver det inte vara så att han dör av syrebrist, det kan ta slut helt plötsligt eftersom han överansträngt sig. Att han får en hjärtkollaps, säger Björn Jacobson.

Det var det som hände Mats. Obduktionen visade att Mats hade ett allvarligt hjärtfel – och hade kunnat dö av en mindre ansträngning än den våldsamma nedläggningen.

Hans hjärta klarade helt enkelt inte av att ligga nerpressad på mage på golvet i tio minuter, efter en stund sviktade hjärtat.

Nedläggningen, kan enligt rättsläkare, vara utlösande men inte orsaken till hans död.

Åsa tycker att resonemanget är konstigt, eftersom han trots sitt dåliga hjärta orkade kämpa emot i cirka tio minuter på mage, samtidigt som han hade svårt att få luft.

- Det finns inget människa som överlevt en sådan behandling. Jag tror inte det. Lägger man sig ner på golvet och någon sätter sig på ryggen får man panik och problem med andningen. Jag vet, jag har gjort det försöket! Här var det inte en person som höll fast honom, här var det åtta personer som på olika sätt tryckte ner honom. Jag tror inte att en fullt frisk människa hade överlevt det. 

Den ansvariga chefen

Det har blivit dags att höra den ansvariga på Södertälje sjukhus… Maria Carlén är chefsöverläkare och verksamhetschef över psykiatrin. Jag frågar henne hur nedläggningen av Mats var TÄNKT att avslutas, han blev ju inte lugn när personalen tryckte ner honom:

- Då håller man i till motståndet inte är så stort längre, säger Maia Carlén.

Men det kan ju ta ganska lång tid?

- I regel gör det inte det.

I Mats fall tog det först åtta minuter och sen några minuter till…

- Ja… det berodde väl på att han var förvirrad i samband med sitt epileptiska anfall.

Men åtta minuter måste väl vara ganska lång tid om man ligger nertryckt på mage?

- Det måste ha betytt att det inte gick att  lyfta upp honom innan dess. Han var ju en väldigt stor och tung man, det var stor kraft i hans rörelser.

Hur påverkas man av att ligga nertryckt om man har en sådan stor mage som Mats hade?

- Det kan jag inte svara på. Jag vet inte om han tyckte att det var obehagligt att ligga på mage, säger Maria Carlén.

Eftersom Mats var så tjock, klarade han inte i vanliga fall att ligga på mage.  Nu hade han dessutom – enligt Stina Johansson – tryck på ryggen och han hade svårt att få luft.

Men Maria Carlén säger att det inte stämmer, han hade inte problem med andningen och det var ingen som tryckte på överkroppen. Varken på axlarna eller ryggen:

Din personal tryckte ju ner överkroppen på Mats. Stinga Johansson säger att personalen tryckte ner hans axlar i golvet…

- Ja, de säger att de höll fast i armarna. Där står uppgift mot uppgift, säger Maria Carlén.

Men det står ju här i yttrandet från din personal att de tryckte på axlarna…

- Jaha… ja.. det är riktigt.

I delar av Norge och Sverige har alltså personal utbildats enligt Bergenmodellen, där nerläggning på mage inte rekommenderas. Men den utbildningen har personalen inte gått:

- Nej, det har de inte. Men vi kanske kommer att gå med i den utbildningen, säger Maria Carlén.

Där talar man om risken med att hålla fast någon på mage.

- Jaha…

Mobila bälten, har ni jobbat med det?

- Nej, det har vi inte.

Skulle det kunnat påverka situationen om ni hade haft mobila bälten?

- Jag vet inte. Jag vet inte riktigt hur de fungerar, säger Maria Carlén.

Den här sprutan, var det bra att ge honom Stesolid intramuskulärt?

- Ja. Den hann ju inte få effekt nu. Det är helt enligt medicinsk praxis. Det brukar man göra när någon har ett epileptiskt anfall.

Intramuskulärt?

- Ja.

Vad konstigt, läkemedelsbolaget säger ju att det inte är rekommenderat att ge Stesolid intramuskulärt eftersom det tar så lång tid innan det ger effekt. Vet du hur lång tid det tar innan sprutan tas upp om man ger Stesolid intramuskulärt?

- Det låter som du läst på… jag skulle gissa 20 till 30 minuter…, säger Maria Carlén.

En till en och en halv timme.

- Jaha….

Det låter ju som om det inte skulle ha löst den här akuta situationen.

- Inte akut nej.

Ändå var den åtgärden ni gjorde då, förutom att hålla fast honom?

- Ja, säger Maria Carlén, chefsöverläkare på Södertälje sjukhus.

Bo-Göran Bodin
bo.goran.bodin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".