Ebba: Facebookföraktet

Jag ser det i hennes ögon när jag loggar in. Jag ser det i hennes mungipa när jag säger: ”jag såg på facebook att han är singel igen”. Jag ser det glittra, spela och bubbla – det hånfulla leendet. Och därunder – det ruvande retsamma skrattet.
Inte alls ovänligt, men försmädligt.
Kristina är många saker, jag skulle kunna göra en lång alfabetisk uppräkning här, men om det är något hon inte är så är det på facebook. Och så långt allt gott. Det är ännu så länge inte obligatoriskt att vara på facebook.
Men så detta milda men överlägsna leende. Som om jag fallit till föga. Som om det roar henne oerhört att jag surfat in, lagt upp mig, addat, quizat och blivit fb-vän med alla jag slutat umgås med.
Det är ett illa dolt leende likt det sneda smajl som sveper över ens läppar när bästisen åker till Paris med syftet att bli upptäckt av en modellagentur, fast hennes enda plan är gå lite taktfast men nonchalant på trottoarerna och kasta med håret. Eller som det smädande lilla skratt man utstöter när man ser sin goa gubbe till granne förvandlas till en medelålderskrisande man som färgar håret, skaffar 20 år yngre tjej och börjar med kampsport.
Det är ömsint men raljant. Älskvärt men häcklande.
Det är kärlek, det är det, fast med förakt.

/Ebba

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".