1 av 7
2 av 7
3 av 7
4 av 7
Karen Lisa Salamon
5 av 7
Ramzo och Line Gry
6 av 7
7 av 7
David Dencik

Rökning förbjuden

Förlåt the abscence. I går var en så kallat späckad dag. Började arbetspasset redan halv åtta på Malmö Central, där jag minglade med pendlare på Öresunds-tåget. Det var helt tjockt, vilket jag hade hört. Åtta-tåget är det bästa – eller värsta - beroende lite på vilken ingång man har. Jag fick ingen sitt-plats men det gjorde ingenting, då jag kunde går runt och tränga mig på stackars morgontrötta, tidningsläsande arbetare. Det var ändå inte så fullt som det kan vara, berättade Camilla. Jason från Californien var egentligen den som mest kunde se en Öresundsidentitet. Kanske är det också det som utkristalliseras – inte helt förvånande – de bästa på att spotta någon form av gemensam europeisk identitet hittills är de som vuxit upp utanför. Trots alla ”europeiska cocktails” jag ändå stöter på.

I Köpenhamn övergav jag genast min ambition att inte inhandla något med mina usla svenska kronor. Köpte en kaffe, läste om Obama.

Kändes relevant. Kändes ännu mer relevant när jag senare mötte antropologen Karen Lisa Salamon, som just tog upp Obama som en väg till den europeiska identiteten. Anti-amerikanism har ju under de senaste åren bitvis kunnat ena Europa, men den Obama-hets som infann sig i höstas kanske enade ännu mer. Obama anses ju också vara europeisk. Född i Hawaii, uppvuxen i Chicago – ja, ni hör kopplingen är solklar. I vilket fall var Karen Lisa smart som få. Inspirerande. Det var min kloka och hjälpsamma släkting Christian Leffler som tipsade mig om henne. Dessutom kunde hon skandinaviska, vilket hjälper med tanke på min pinsamt usla förmåga att begripa danska. Det påminns jag om ständigt. Mycket genant.

  

Sedan tåget över bron igen. Överhörde två killar som båda verkade ha sitt ursprung i Asien, den ena Pakistan och den andra Indien, som på engelska diskuterade nationalitet just bredvid mig. Jag kommer alltid för sent, jag tror det är en nationell grej, sa den ena. Fucking paki, svarade den andre som hade lägenhet i både Malmö och Köpenhamn, jobbade i Köpenhamn men fortfarande knappt förstod språket. Bra med pengar dock, konstaterade han. No shit. Sedan började de diskutera indier vs. Pakis och sedermera även svenskhet och danskhet. Europa som fenomen lyste dock med sin frånvaro. Jag fotade vindkraftverken i vattnet som såg ut som de flög.

I Malmö träffade jag Line Gry och hennes man Ramzo i deras lägenhet vid Nobeltorget. De bjöd på kaffe, te och kakor. Jag tog vatten. För stressad för att kunna få ner nåt annat just då. De är så kallade kärleksflyktingar. Hon dansk, han född i Uganda. Men trots att de varit gifta i fyra år kan de inte bo i Danmark pga de charmiga (förlåt, det finns säkert väldigt bra saker med det där också, jag väger upp i nästa post) utlänningsreglerna.

Så här ligger det till:

• För att man via anhörig-invandring ska kunna få sin utomeuropeiske maka/make till landet, krävs det att parets samlade anknytning till Danmark är större än till ett annat land.

Det krävs minimum 28 års lagligt uppehåll eller medborgarskap i Danmark för att slippa kravet.

• För att få sin utomeuropeiske maka/make till Danmark skall bägge makar vara över 24 år. Regeringens mål är att förhindra tvångsäktenskap.

• Man skal också uppfylla ett försörjningskrav med arbete, egen bostad samt uppvisa en buffert på 58.000 danska kronor. Man får inte heller ha mottagit socialhjälp under året som gått.

Ramzo sa att han numera kände sig svensk. Mer svensk än något annat. Att han var europé och känner sig som en utlänning när han kommer till Uganda i dag. Det var svårt i början, det här att man inte hälsar och pratar med alla – inte ens den man sitter bredvid på bussen. Om man sitter bredvid någon. Oftast praktiseras beteendet ”en plats för väskan/tidningen/handskarna. Nu tycker han det är skönt och känns sunt att man väljer sina vänner. Man kan få privat-tid. Han trivs med det. I Uganda får det aldrig vara för sig själva. Där behandlar de honom också som svinrik i dag. Vill att han ska bjuda, trots att han egentligen har mindre pengar nu än vad han hade när han bodde där.

”Det är fint att folk inte vill skryta om sina pengar här, att alla inte köper världens största, vräkiga bil så fort de får lite pengar. Det är europeiskt.”

Renhet, organisering… och att allt är stort.

Tog den fantastiskt billiga taxin i Malmö och hoppade på tåget över bron för tredje gången denna dag.

Ringde David Dencik, nästa man till rakning, så att säga. Han bad mig kliva av vid Kastrup för att ta Metron till hans lägenhet. Högst upp i ett hus hyr han en lägenhet av en kompis som pluggar i London. Han var dock hemma just nu (över påsk eller nåt, sa David) och även hans dotter.

- Här bor vi som en härlig postmoderna familj.

David visade mig runt i den stora ljusa vindsvåningen som var som liksom bara fortsatte och fortsatte som en lång svans runt huset. Här vill man ju inte flytta ifrån, sa jag. Nej, sa David.

Sedan bjöd han på borsjt som han lagat hela dagen. Danska wienerbröd till efterrätt. Soppan var fantastisk och till och med Jonas och dottern stannade och åt fast de skulle gått till en texmex buffé längre bort på gatan. Efter att jag intervjuat David om identitet, assimilering och att vara varken svensk eller dansk – men alltid vilja smälta in, drabbade den stor tröttheten mig. Fina David lånade ut sin säng och bäddade ner mig under en filt och sa åt mig att sova lite. Jag somnade som en bebis och vaknade flera timmar senare. Förvånad. Jag såg på dig att du skulle somna när du la dig där, sa David. När jag vaknade pratade han med den svenska filmregissören Lisa Aschan, som bor i Köpenhamn sen åtta år men kanske är på väg till Stockholm igen. Jag tog metron till henne och vi gick till en fransk vinbar. Hon säger att hon tycker att svenskhet och danskhet blir mer och mer olika ju längre hon bor här. Är svensk, men har någon form av Köpenhamnsidentitet. Malmö känner hon inget för. Kanske en ”syd-region” dock. Hon är uppvuxen på skånska landsbygden. Dock bor nu större delen av familjen i Göteborg. Även om den nyfödda brorsonen Ulf Nikita Raschid, med sin franska mamma (med Algerisk pappa) och sin halvryska pappa, fortfarande ses som invandrare i Sverige, eftersom hans föräldrar inte är gifta. Pappa Oskar måste in och bekänna faderskapet för att den lille göteborgaren ska få blir svensk. Och hur var det nu med olikheterna mellan Danmark och Sverige?

I dag lyssnar jag igenom intervjuerna jag gjort och försöker skapa mig någon bild av vad öresundarna säger om Europa-identiteten. Inte så mycket, känns det som hittills. Om det ens finns något som är en Öresundsidentitet. På caféet jag sitter spelar de gamla Blur-hits från 94. Jag tänker på Magasinet i Göteborg och min ungdom. Känns europeiskt. Kanske är Blur anno 94 typiskt Europa? Eller bara typiskt indie-scenen.

Karen Lisa pratade om att en europeisk identitet är en medelklassidentitet. Jag ska utveckla det.

En sann europé kanske?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista