Amerikanska väskor

Framme i Rom

Jag är äntligen framme i Rom! Alltså. Men vägen hit, mes amis, har varit något av ett äventyr. Jag vet inte hur explicit jag ska vara, kan bli tröttsamt, men kortfattat. Vägen från Bilbao till Miranda och sen Hendaye gick smärtfritt. På tåget till Bordeaux träffade jag Helene, som var från San Sebastian, men bodde i Paris nu och läste franska samt jobbade. Den första jag mött som inte kände sig speciellt baskisk, utan mer spansk. Hon kunde också prata om någon form av europeisk identitet, eller kanske medelhavsk. Det var all fine tills hon började prata om att de var för slappa mot immigranter i Paris och inte ställde några krav, hence riots. Tacka visste hon Spanien...

Bordeaux var fint, men då hade jag inte fått någon mat på hela dagen, så var vrålhungrig (första klass på franska tåg betyder, betala för mat uppenbarligen).

Delade couchette ner till Nice med fem andra! Flera snarkade! Det hat som väcks hos mig när folk snarkar är säkert inte sunt eller ens förståeligt, men så är det. Jag ser rött. Det var så trångt och så varmt att jag inte begriper hur jag kunde sova, men kanske var det tack vare Liza Marklunds En plats i solen i öronen. Då var den bra på nåt sätt i alla fall.

Tåget från Nice var 40 minuter föresenat fån start. Det var exakt den tid jag hade mellan mina tågbyten i Milano. Efter att 40 amerikaner med 400 000 väskor, varje vägandes ungefär 40 ton, klivit på i Monaco var vi 50 minuter försenade. Innan dess delade jag kupé med ett franskt par från Paris, men som också hade hus i Marseille. Nu var de på väg till Venedig, för att de ”älskar den staden”. Den ene var teaterproducent i Paris och den andre hade en inredningsbutik. De var vad man brukar kalla Double Income No Children. Det var också all fine tills de började prata om europeisk identitet och hur de immigranter som var muslimer nog ändå inte kunde anpassa sig och kanske inte borde komma hit. Kulturkrock. Det kan vara det ordet jag hatar mest på jorden.

När amerikanerna vällde in fick de i alla fall byta kupé och plötsligt delade jag i stället utrymme med fem amerikaner och tre gånger så många väskor.

Sällan har inklämd i ett hörn passat så bra som beskrivning. De var familj och kom från Maine och Florida. de hade varit på kryssning i Medelhavet och besökt Cannes och Monaco och ett ställe i Italien. Nu var de på väg till Venedig någon dag för att sedan fortsätta ner till en liten ort på östra kusten där en av dem hade ”relatives” - oklart vad det betydde. Sedan vidare till Florence, Rom och sedan hem. Två veckor tog deras resa. Plötsligt känns min Europa-tripp som en slow-ride. de klagade hela tiden på att det inte fanns någon mat, de köpte diet Coke och Pringles och visade bilder på sin dator. De vecklade upp kartor över Italien, men begrep inte var vi var. De blandade ihop Sverige med Schweiz och frågade om det tog en timme att köra 30 km med tåg. På det stora hela bekräftade de varenda fördom jag har om amerikaner och jag kände mig plötsligt ”europeisk”. Det var bisarrt att för första gången på den här resan tänka och känna så. Sökte jag det? Jag tror inte det. Jag hoppas inte det. Likväl, inte trevligt. Plötsligt ringde den ena damens telefon och det var hennes bror från USA. Hon frågad hur han kunde nå henne där och sa sedan, upprymt, till mig:

- Han slog bara det vanliga numret och kom fram trots att jag är i Europa!

Sedan förklarade jag för henne hur man slår landskoden för att kunna ringa till USA och hon ringde sin dotter. Sedan var jag deras hjälte resten av resan.

I Milano gick det lätt att bara sätta sig på nästa tåg till Rom, eftersom jag missat mitt. Där gjorde jag för övrigt hjälteinsats nummer två denna dag (observera allt utan mat pga väldigt dåligt med sånt på italienska tåg också, men jag var ju ”europé” och ville inte ha pringles till lunch) och hjälpte Shelley och Jim (ett gift par med cirka 20 år mellan dem) att hitta rätt tåg, eftersom de också skulle till Rom.

Passerade Firenze där jag en gång tankat en hyrbil med blyfri bensin trots att det skulle vara diesel, vilket resulterade i motorstopp, bärgning och hotell på den toskanska landsbygden en kall februarinatt. Då kom vi dit en tidig morgon efter att ha försökt sova i en iskall bil efter galen natt med mexikanska konstnärer mitt i Lucca och besök av tornet i Pisa vid pass tre på natten. Det var dimmigt och ganska mystiskt på nåt sätt. Vi var vrålhungriga och gick mest och väntade på att nån restaurang skulle öppna... Nu var det stekhett och fullt med turister = Firenze gör sig bättre tidig morgon in februari.

Hotellet i Rom visade sig vara av det sunkigare slaget - to put it mildely. Jag är inte kinkig med hotell, det är vero. Men det fanns inget internet, det var stopp i avloppet, gick inte att spola på toaletten. Trött efter en och en halv dags resande och mycket lite sömn gjorde detta mig helt uppgiven. Jag var så hungrig och trött och utmattad... Panik-sms:ade producent och sa att jag måste ha internet, det funkar inte annars! På ett neurotiskt Tove-sätt. Fint dock att receptionisten sa att jag bara skulle göra som hemma, sätta in telefonsladden och ringa upp... Eh, det funkar inte riktigt så, sa jag.

Hittade en sunkig pizzeria med usel pasta, ramlade hem mellan hemlösa och somnade. Vaknade dock några timmar senare av de festande italienska killarna som hade resten av rummen på min våning och knackade och ropade. Har sällan blivit så glad för sms om nytt hotell på annan plats med internet.

Lämnade tidigt och tänkte gå till stationen och ta en taxi, men det visade sig att hotellet ligger precis vid stationen! Dessutom väldigt nära universitetet där jag gjorde min första intervju i dag med professorn Fulco Lanchester - en på alla sätt fantastisk man! En mig närstående hade hjälpt till att boka intervjun då jag befann mig utan varken nät eller telefon under så lång tid. I love mig närstående.

Jag träffar så mycket kloka människor, men ibland dyker verkligen de där andra upp. Återkommer om en annan sån incident.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".