1 av 2
Foto: James and Karla Murray
2 av 2
Bokförlaget Forum

Kulturkaniner

Det var lördag och det skulle bli kaninutställning i Rosvalla tennishall. Tusentals kaniner slumrade i väntan på att det skulle börja. Men det blir ingen show. Tennishallens tak rasar in av den mängd nysnö som tillslut blev för massiv och tung att bära. Man kunde se blodspår i snön. Det som skulle varit en sådan rolig dag, med dans också, i regi av Södermanlands Läns Kaninavelsförening.

Men. Så blev det alltså inte. 800 kaniner befarades ha dött under takbraket. Någon dag senare rapporterade dock utställningskommisarien att det bara rörde sig om 20 - 30 kaniner som omkommit. Och förlåt mig nu – verkligen förlåt  - men det känns en smula tragikomiskt, det här. Speciellt i proportion med allt annat som fallit. 

Nevertheless. Jag tar denna, tämliga inaktuella, händelse som ett tillfälle att dra fram några andra kaniner, nämligen kaninerna i kulturen. De är ju rätt många.

Egentligen är det inte speciellt konstigt. Kaniner - OCH harar - är ju symbol för väldigt mycket saker som känns dramaturgiskt läskande. Typ som: Kättja. Magi. Galenskap. Snabbhet. Försvarslöshet. Följeslagare till trollpackor. La la la.

Kaninen representerar fruktsamhet, uthållighet, virilitet. Ja, men kort sagt: knulla. Djuret är både ihärdigt trummande batteri-symbol och infantilt lipgloss sexiness-symbol a k a Playboy-bunny. I Vincent Gallo´s film  känns den lilla burkaninen som symbol för ett manligt sökande efter barndomens trygghet och närhet. I Nick Caves bok   - där den kringresande sminkförsäljaren Bunny drar iväg på bilresa med sig sin son Bunny JR -  verkar kaninen stå för typ samma sak. Kåthet. Flykt. Irr. Galenskap. Ensamhet.

Så har vi givetvis den raska gnagarguiden i  Den som visar vägen till drömmar och magi. Det regnbågsfärgade, trippade barndomslandet. Eller den vita kaninen som  sjunger om.

Men det lilla fluffiga, försvarslösa, darrig, juvenila, gölliga, knarkiga, fruktbarhets-tankande försöksdjuret blir också satans skräckdjur i annan kontext. Det som ska vara så lekfullt och så fullt av strössel och sockriga associationer blir lätt mardröm. Precis som clowner. Som antingen bara är underbetalt, kedjerökande och djupt sorgligt eller som i : skräck och snuskgubbe. I ett.

I filmen Donnie Darko är  mycket läskig, till exempel.

Nu är jag inte ensam om att ha märkt av kaninfebern i kulturen. När jag google-forskade kom jag över frilansjournalisten och ledarskribenten Karin Rebas blogg (Hon var för övrigt med i  i somras) där hon också har uppmärksammat och samlat ihop några fler kaniner. Kolla 

Personligen tycker jag kaniner är ganska äckliga. Jag har dålig erfarenhet. Min kompis hade en spräcklig en, som skvätte brunt urin i varje skutt och så bet den mig. I hälen. Det gör ju inte kaninsymbolen mindre funktionell –  men det är något så himla beklämmande med kaniner och jag tycker det är helt stört att djuret är något slags emblem för magi och lust.

Den mest realistiska, vardagsnära kulturkaninen skulle mycket väl kunna vara Bunny Boy i Harmony Korines film  Bunny Boy beter sig väl precis så som ett djur i bur gör - rastlöst, uttråkat, vresigt, lite skevt, spottande och pissande:

/Sara 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".