B som i Bosse Hansson, C som i Chicken och C de la B som ballettspasmer

Tisdag. Ännu en intrycksladdad P3 Kultur-dag. Mötte Johanna i tingsrätten för att bevaka ”kycklingrättegången” – det rättsliga efterspelet till en klubbkväll på Fredsgatan 12 i Stockholm. Att detta var en av alla dessa spektakulära kvällar i klubbland som jag missat framgick med största tänkvärda tydlighet allteftersom förhandlingarna fortskred.

Konstnären och klubbfixaren Makode Linde hade inför en klubbkväll med djurtema införskaffat fyra levande kycklingar och två ungtuppar. Kycklingarna tjänstgjorde som visuell krydda och förevisades två och två i en trollkarlshatt för vissa gäster. Enligt Linde var kycklingarna varsamt målade med hårfärg avsedd för barnkalas och de fick stanna under en värmelampa i en loge när de inte var i hatten. Djurplågeri eller inte? Svårt att säga. I rätten diskuterades det exakt var kycklingarna befann sig under kvällen, hur många decibel en hönsfågel egentligen tål, och exakt var på denna klubb som man hittade den höga discomusiken (åklagarens ordval). 

Sedan diskuterades det hur polisens beslagtagande av fåglarna gått till (efter att de tipsats om möjligt djurplågeri i nattklubbsmiljö), hur lång tid det tog innan de hamnade på djursjukhus och exakt hur stressade de var då. Och hur farligt är det med färg på kycklingdun?  Det var helt enkelt lite snårigt. Men mest fascinerande med tingsrättsförhandlingarna var hur avlägset förhållande vi urbana nutidsmänniskor har till hönsfåglarna, förmodligen världens vanligaste tamdjur som sprätter omkring runt människobosättningar överallt i världen utom just här hos oss. I tingsrättsförhandlingarna beskrevs de nästan som ett slags främmande divor från yttre rymden som behöver spa-liknande lugn och tystnad runt sig, ständig tillgång till värmelampor och åklagaren råkade nästan påstå att kycklingar andas genom fjäderdräkten! Domen kommer om någon vecka.

Sedan pratade jag med P3 Kultur-Sara ett tag. Vi bearbetade sorgen efter den psykedeliske organisten Bo Hanssons bortgång. Hansson, som spelade rymdjazz tillsammans med Janne ”Loffe” Carlsson i Hansson & Karlsson och som soloartist bland annat vävde kosmiskt folktonad synth- och orgelmossa av Tolkienböcker, avled i lördags och nyheten kom ut i måndags kväll. Vi var ledsna. Bosses musik var så sjukt atmosfärisk och hemlighetsfull, folkton plus fantasy i småjazzig mys-psyk-skrud. Bo Hanssons Lord of the Rings-platta är förmodligen det enda riktigt helgjutna och lyssningsbara konceptalbumet med fantasytema som någonsin har spelats in. Fixar man den biffen är man tamefan geni.

Sara berättade att hon överöstes av mail från folk som ville veta vad det var för musik i hennes . Bo Hansson, såklart. Och som min sorgedebriefing berättade jag om de två tillfällen jag varit i närheten av Bosse – ena gången en intervju för tidningen Darling, där Bosse berättade om ljusorgeln på Klubb Filips i Stockholm och hur hans passion för bordshockeyspel sabbade Hansson & Karlssons replokalsdisciplin. Andra gången var häromåret, på en skivbörs. Bo stack in huvudet och erbjöd skivbörsägaren att köpa en back skivor, men skivbörsmannen bara sjasade iväg honom. Klippet här ovanför har förresten våra vänner på PSL-bloggen grävt upp. Ett magiskt reportage om Bo Hansson. Alla måste titta! 

På kvällen drog vi till Dansens hus för att se det belgiska kompaniet Les Ballets C de La B () framföra sitt verk Out of Context – for Pina. C de la B-balletten är förmodligen vår tids mest hajpade dansgrupp, de funkar lika bra på ett uppslag i Rodeo-blaskan som i ett tv-program lett av Camilla Lundberg. I det här performancet hade de hämtat mycket inspiration från tics och spasmer som de omformade till långa och ångestfyllda skak-sessioner i total tystnad. Eller nästan total tystnad - från publiken hördes oväntat många kurrande magar. Hunger och/eller matsmältningsproblem kanske är ett stort problem bland Dansens hus-besökarna. Men balletten bjöd också på ett karaokeliknande dansmedley av firmafestmoves till ett traditionellt belgiskt fyrtaktsbeat som var så smittande att stolsraderna kändes som bojor. Och så blev det även lite koreograferat våld med nunchakus och omklädning på scen. Les Ballets C de la B:s sjuttiofemprocentigt stående ovation var högst befogad om ni frågar mig.

/Tommie

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista