Resan startar i Mölle


Första utflykten för sommaren gör jag i Mölle, Mölle by the sea. Jag vet inte när och var jag snappade upp den där one-linern från Povel Ramels Gräsänklings blues, men nu sitter den där. Varje gång jag hör Mölle tänker jag på att fru Elsa for till Mölle i fjorton dar. Men Mölle måste vara mer än så, tänker jag.

När man kör ut mot Kullaberg så varvas prunkande trädgårdar med fruktträd och kvadratiska bokhäckar med vildvuxna diken. Det är en sådan där väg man önskar att man inte själv satt i förarsätet, för kombinationen av storslaget landskap och serpentinvägar är direkt farlig för en disträ sommarturist som jag. När jag närmar mig Mölle ligger reser sig skogen som en mur mot den odlade åkern och den kritvita kyrkan spränger sig ut genom grönskan.

Väl nere i hamnen är möts jag av en svalkande vind från Kattegatt. Det första som slår en är den mäktiga Kullen som reser sig ur havet och längre in mot byn de nästan lika mäktiga hotellen som sträcker sig högt över de annars låga byhusen. Om man kisar lite och försöker bortse från bilar och andra moderniteter känns det nästan som att resa tillbaka i tiden.

Jag har bara varit i byn ett par minuter innan två andra turister frågar mig om vägen till Lars Wilks svartbygge på andra sidan Kullen: Nimis. Men om man ska tro Filip Blomdell i Fiskeboa, en av de blåvita små bodarna på piren i hamnen så är konstverket väl värt resan.

Leif Stenqvist och Anita Johansson är och hälsar på Leifs bror i Helsingborg. Nu glass sen en vända ut på Kullen.

– Det är ganska annorlunda mot Katrineholm och Umeå, säger Anita och jämför Mölle med sina två hemorter.

Peter Thiel och Tanja Boysen har tagit båten från Helsingör och sen cyklat från Helsingborg till Mölle, precis som många danskar före dem. Mölle och framförallt Kullens naturreservat kallas ibland för danskarnas närmsta vildmark. Och mycket riktigt, Peter och Tanja ska ut i vildmarken och gå över dagen. Tanja ser speciellt fram emot att komma ut på klipporna som hon minns från att ha varit här som barn.

– Jag har hört rykten om Mölle vid förra sekelskiftet, berättar Peter.

– Det var visst mycket modernt, det är det ju idag också men inte som då. Då ska det ha varit en annan livsstil här, med nakenbad.

Kanske var det en förklaring till att så många danskar hittade hit. Också tyskarna tyckte om Mölle och kom i mängder fram till krigets utbrott 1914. Då kunde man till och med ta tåget från Berlin hela vägen hit.

Blir det något nakenbad för er idag?

– Ja varför inte, vi har inga badkläder med oss, svarar Peter.

– Men ombyte har vi, tillägger Tanja.

Den pikanta synden? Nej, den bekanta synden, rättar Kirsten Knafve. Kirsten kom till Mölle med sin mamma på 1960-talet och nu driver hon en liten souvenirbutik och glassbar på piren i Hamnen. Det är högsommar i Mölle och Kirsten serverar kulglass till en kö utan slut.

– Synden var att gästerna på hotellen här då och då fick för sig att visa vristerna eller ta ett par bostonsteg om man var på uppsluppet humör, förklarar Kirsten.

– Stranden här ute, Ramsvik, var en av de första i landet där män och kvinnor fick bada på samma strand. Det fanns fler men den här låg nära Danmark och Tyskland. Och hit kom de med tåg från Berlin eller ångbåt från Satznitz, kanske för att bada eller för att sitta på klipporna med teaterkikare för att se vad som kunde avslöjas av människokropparna när baddräkterna blev blöta. Något nakenbad var det alltså inte tal om.

Till och med den tyske Kejsaren Vilhelm II lär ha hittat hit, men att han skulle kommit för att bada med damer tror inte Kirsten.

– Han kom i sin eskader här ute och roddes iland i en slup. Kejsarinnan tog ett glas vatten på Hotell Kullaberg och serverades av en flicka som hette Anna, hon blev känd på bygden, berättar Kirsten sakligt.

Mölles historia ser ut att ha varit en dragkamp mellan modernitet och bevarande, för trots att byn var syndigt modern för 100 år sedan så känns det inte som att så mycket har hänt sedan dess. I mitten av 1950-talet bildades Mölles byförening med målet att rädda varmbadhuset på orten, utan framgång. Istället övergick föreningen till att arbeta för byns allmänna välbefinnande. Vice ordförande i byföreningen idag är Christina Twengström. Det trots att hon bara bott här ett år. Från ovanvåningen har hon utsikt över hela Kullen, mellan två gavlar skymtar hon havet.

– Det är viktigt att utvecklingen som måste ske ändå sker på det sättet att man inte förlorar Mölles själ, säger hon och kontrollerar att kaffelängden hon tagit ur frysen verkligen har tinat.

– Själen här är ju karaktären av en gammal sommarbadort tillsammans med naturen. Det här får inte bli en förort till Helsingborg eller Höganäs men heller inte något allt för tjusigt. Det är blandat idag och det är bra, säger Christina Twengström.