1 av 24
2 av 24
Gatukök på vägen.
3 av 24
Ung fotbollsspelare.
4 av 24
5 av 24
6 av 24
7 av 24
8 av 24
9 av 24
10 av 24
11 av 24
12 av 24
13 av 24
14 av 24
15 av 24
16 av 24
17 av 24
18 av 24
19 av 24
20 av 24
Lagkapten Vivian i en av fotbollströjorna från Sverige.
21 av 24
22 av 24
23 av 24
24 av 24

Lasse i Namibia: Jag fick fly i ambulans

På tisdagen började vi vår långa resa. Vi skulle åka över 70 mil ut på den Namibiska landsbygden. Jag hade själv kontakt med en liten klubb men även med en herr Boois. Vi hade ett kort möte på måndagen herr Boois och jag, han verkade okay.

Han lovade att ställa upp med bil så att vi kunde åka runt till byarna och han berättade att han hade mycket bra kontakt med flera olika klubbar runt om i Namibia. Bra tänkte jag, ju fler som kan få ta del av fotbollsgrejorna desto bättre.

När jag var här i maj träffade jag fru Boois och hon var då chef över den Namibiska Radion och tv:n, NBC. Hon var väldigt elegant och vältalig. Fru Boois berättade att hennes man tidigare hade varit förbundskapten för det Namibiska landslaget.

Min vän Ted Scott bekräftade detta. Ted och jag trodde att Boois skulle vara den perfekta mannen att ha med i detta projekt. Boois måste ju ha otroliga kontakter, tänkte vi eftersom han har varit förbundskapten. Själv hade jag bra kontakt med en klubb i Spitskopje.

Jag blev upphämtad av Boois på tisdagseftermiddagen. Han var nästan tre timmar sen, men jag ville inte göra en grej av det, tänkte att det kanske är så här. Man säger en tid efter lunch och då kan det vara lite när som helst efter lunch. Jag har varit i Brasilien och där funkade det så.

Vi kom till slut iväg i en krockad liten pickup. Upp med alla prylar på flaket också skulle herr Boois bror sitta där på flaket bland alla grejor. Okay, nu var vi äntligen på väg men då blev herr Boois hungrig och vi stannade till på ett gatukök. Jag tänkte att "om min mage fixar det här så kan jag äta allt".

Till slut kom vi iväg till Otjiwarongo. När vi kom dit var det mörkt, vi hade kört i nästan 30 mil, men ungdomar och tränare från klubben stod och tog emot oss. Det blev ett häftigt mottagande, spelarna sjöng och alla var väldigt glada. Det fans ingen ström där vid klubbhuset, vi drog igång helljuset på bilen och de började spela fotboll direkt. Jag blev väldigt glad över att se att så lite betydde så mycket för dem. Gick och la mig väldigt nöjd den natten. Följande morgon skulle jag få träffa ”mitt” lag, klubben allt startade med.

Onsdag morgon, mr Boois försenad igen. Han skulle plocka upp mig vid 8.30-tiden men dök inte upp. Jag började ringa till honom men inget svar. 10.15 dyker han upp, klart berusad med en öl i sin hand. Han säger åt mig att köra, han är väldigt otrevlig, gapar och skriker. Vi drar iväg med alla grejor och brorsan på flaket.

Mr Boois säger åt mig att vi ska stanna och ta upp liftare. Ingen bra idé, tycker jag men han börjar hota mig. Han säger att han personligen ska föra min döda kropp till min familj i Sverige.

Här tänker ni att det är väl bara att lämna bilen och ta bussen tillbaka till huvudstaden eller själv lifta. Vill då berätta att Namibia är till ytan dubbelt så stort som Sverige och att det bara bor två miljoner människor här. Ute på landsbygden ser man inte så mycket trafik.

Min tanke är att bara vi kommer till mina vänner i Spitskopje kan jag få hjälp där. Vi ska träffa mina vänner någon gång mellan klockan 11 och 14. Vi börjar nu äntligen att åka. Jag kör, Boois sitter fram och dricker öl, brorsan och sex liftare sitter på flaket. Samtliga liftare har fått betala för att åka med. Vi kör på grusvägar på den Namibiska landsbygden och jag har ingen aning om var vi är.

Jag kör och kör, tiden går, mr Boois dricker öl. Vi åker runt till små byar för att lämna liftarna, en efter en hoppar av. När vi bara har två liftare kvar på flaket blir mr Boois förbannad. Han säger till mig att stanna bilen och han kräver att de två liftarna ska hoppa av. Vi har kört i flera timmar, vi är mycket försenade och under hela dagen har jag bara mött en bil.

Jag säger till mr Boois att vi inte kan lämna liftarna mitt ute i ökenlandskapet och en av liftarna som är en äldre kvinna vägrar att lämna flaket. Det blir lite lugnare och vi kör vidare.

Till slut kommer vi till en by. Då säger mr Boois att han ska kliva av där, han ska dricka sprit med några bybor medan jag och hans bror får åka och lämna liftarna. Vi kör och kör och jag tänker på hur jag ska komma ifrån mr Boois och hans bror. Nu är klockan 16.30 och jag har ingen aning om var jag är.

Vi lämnar liftarna, plockar upp mr Boois och äntligen börjar vi köra mot Spitskopje. Då säger mr Boois, som nu är kanonfull, att det är ingen idé att åka dit, det kommer att bli för sent. Jag börjar nu få panik, jag vill inte spendera ett dygn till med honom. Vi börjar åka igen och nu somnar mr Boois, underbart!!

Jag hittar inte alls, men jag ropar ut till brorsan på flaket om han vet vägen till Spitskopje, han tror det. Själv minns jag hur bergen kring byn såg ut bara jag får syn på bergen så kommer jag att hitta dit. Vi hjälps åt jag och brorsan, till slut ser jag bergen och jag blir glad. Klockan 18.00 är vi framme, väldigt mycket försenade men alla är glada. Jag är nog gladast av alla!!

Men hur ska jag nu bli av med mr Boois? Finns det någon här som kan hjälpa mig i fortsättningen med transport av alla saker? Jag får bra kontakt med byns hövding och jag berättar om mitt dilemma. Hövdingen lyssnar och han blir väldigt besviken på mr Boois.

Hövdingen har dock en lösning. En ambulans ska upp med saker till huvudstaden senare på kvällen. Hövdingen själv skall åka med och han som kör ambulansen är även den som driver fotbollsligan i Erongoområdet där Spitskopje bara är en by av många.

Hövdingen och jag går och pratar med mr Boois, han är fortfarande full och han förstår inte vad som händer. Vi lägger inte ner mycket tid på att förklara, vi tar bara alla våra saker också drar vi iväg.

Ambulansen är en vanlig pickup med tak på över flaket och på flaket har de lagt ut ett liggunderlag. Mine kör ambulansen, hövdingen sitter bredvid där fram, själv ligger jag på den lilla britsen därbak på ambulansflaket.

Jag känner mig lycklig över att jag har kommit bort från mr Boois, jag har kvar alla saker och jag mår bra. I morgon ska jag fortsätta att dela ut fotbollsprylar i Namibia.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".