Brev från Kodjo på Morgonpasset i P3

Just nu sitter jag på ett tåg från Göteborg på väg hem. Vi var ju med i Musikhjäpen imorse för att lämna in vårt bidrag till kampen mot malaria. Vad många antaligen inte vet är att jag har malaria (skriver har för att det är ett virus som aldrig försvinner efter att man har fått det). Jag fick malaria när jag var nio och åkte till Ghana för första gången i mitt liv. Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig. Men hade jag vet vad jag skulle behöva gå igenom så kanske jag inte hade varit så laddad inför resan.

Jag minns när vi klev av planet och träffades av en våg av fuktig värme och en doft som var mustig och fylld med avgaser från alla bilar som åkte omkring. Det var den första gången  i mitt liv som jag kom till en plats där alla såg ut som jag. Där min hudfärg inte var något som skilde mig från mängden utan gjorde mig en del av den. Det kanske låter konstigt men som nioåring var det som att kliva in en gemenskap som jag aldrig visste att jag hade saknat.

Dom första dagarna i Accra sependerades av att gå omkring i staden, gå på marknader åka hem till släktingar och vänner till min pappa. Det var som att gå omkring i en anna värld under flera dagar fram tills jag blev sjuk. Jag minns inte när det hela började men en morgon var det dags att åka från Accra till Santrokofi som är byn där min pappa föddes. Vi kom till byn mitt i natten och man kunde se hur dom hade tänt facklor och hade ficklampor med sig (eftersom man inte ännu hade kunnat dra dit elledningar) runt facklorna flög nattfjärilar och hela byn hade kommit ut för att välkommna mig och min pappa. Folk skrattade och grät och ville komma fram och säga hej. Alla kunde inte engelska men det var svårt att inte förstå att dom var glada över att äntligen få träffa mig.

Det var efter det var nu som min resa tog en obehaglig vändning. Jag vaknade en morgon av att jag frös, som att jag hade tagit en varm dusch och sedan sprungit ut en kall vinternatt utan kläder på. Jag kunde inte kilva ur sängen för att jag hade fått kramp i mina muskler från att ha legat och spännt mig hela natten. Det är det sista tydliga minnet som jag har, resten är bara sporadiska glimtar in i en mardröm som jag ser genom ett smutsig fönster. Det enda minnet utöver början på min mardröm är när jag bestämde mig för att ge upp, jag orkade inte längre efter en vecka av att ligga i sängen och ha olika visioner av spindlar, möss, fladdermöss och annat som jag tydligen var den enda som kunde se, så ville jag ge upp. Jag ville inte ligga och frysa hela natten må illa och dricka vätskeersättning som är en blandning av socker och salt i vatten, bara tanken får mig att må illa, gömma mig under sängen och krypa ihop.

Jag minns att under hela tiden var det alltid folk i mitt rum läkare som kom och gick och familjemedlemmar som satt och grät vid min säng. Under hela tiden så var min pappa tyst det enda han kunde göra var sitta och hålla min hade och säga att det skulle bli bra. Det nådde helt enkelt en punkt när jag började tro på honom men på fel sätt. Jag låg i sängen och kände hur mina kropp försvann, smärtan var borta och jag frös inte längre. Jag ville helt enkelt släppa taget. Jag minns att jag kunde höra folk lämna rummet för att min pappa skulle få vara ensam med mig. "Jag är färdig nu pappa" var dom orden som fick min pappa att bryta ihop jag tittde på honom log och flöt iväg. Inge mer smärta ingen drömmar om djur som bara jag kunde se eller svettas och frysa samtidigt, inga mer iskalla trasor för att kyla ner min kropp utan bara stillhet och tystnad. Sen var det något som förstörde allt. Jag minns att jag blev irriterad när jag hörde att det började låta, det blev långsamt högre och högre, jag kände mig tvungen att komma tillbaka för att kolla vad det var för något för att jag hade aldrig hört det förut, När jag öppande min ögon och såg att det var min pappa som satt och grät. Då förstod jag att det inte var över ännu jag fick inte vila för att om jag gjorde det skulle min pappa bli ledsen.

Det här är mina starkaste minnen av malaria jag vet att det var den stunden som fick mig att orka ta mig vidare. Hade det inte varit för det faktum att min ena farbror är apotekare och den andra är läkare så hade jag nog inte klarat mig tillbaka till Sverige. Jag hade tur men det finns tusentals barn som varje dag ger upp och är färdiga för att dom inte får chansen att kämpa vidare.  Det vill jag säga med allt det här är att det som inte dödar härdar men man måste få en chans att leva innan man kan bli starkare, så sitt inte bara där och läs det här utan gå in på musikhjälpen och önska en låt eller skicka ett bidrag. Ta initiativet och hjälp rädda ett liv.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista